Bittra Tjejen

 

Alltså, vem äter detta? Hur jävla äcklig får man vara då va? På riktigt alltså. Detta är bland det absolut vidrigaste jag sett i matväg. Säkert ett riktigt fetto som inte orkar laga mat. Eller orkar göra nått alls för den delen. Äter man detta så lär man vara sprängfet, ha en obefintlig hjärna och vara dummare än tåget. För seriöst...ni ser väl hur den där saken som ska föreställa en kyckling ser ut va?

(som ni kanske även kan läsa er till på burken så är den redan färdiglagad, bara att hugga in...)

 

 

 

 

 

 

Att skriva prov är inte alltid så kul. Framförallt om man inte kan svaren. Tyckte denna fröken löste sin situation ganska bra faktiskt. Hon är medveten om sin icke-existerande hjärna och väljer därför ett yrke hon kanske kan bli bra på. Strippa kan väl vem som helst lära sig? Övning ger färdighet? Hm...kan man inte säga om hjärnan i alla fall. Den måste man träna och anstränga lite för att få igång. Och om vi ska vara ärliga...de flesta får aldrig igång den. Gör dig själv en tjänst, ungefär som den begåvade damen som skrev svaret, gör nått du kan! 

 

 

 

 

 

 

 

Kan vara enkelt för vissa och svårt för andra. Och nu menar jag inte att bara sätta på sig kläder. Utan jag menar att klä sig lämpligt. Efter sin kroppstyp. Har du svinfeta lår ska du rimligtvis inte trycka ner dom i ett par minimala shorts. Har du en tjockismage bör du inte ha på dig en snortight tröja som visar upp alla dina valkar kring midjan. Har du celluliter över hela benen bör du kanske överväga att aldrig någonsin gå i någonting annat än långbyxor. Har du inte en snygg hylla, gör oss alla en tjänst, visa inte upp den. 

 

Jag må låta elak och hård men alltså...när jag går ut vill jag inte behöva studera era celluliter. Jag vill inte behöva se era osmickrande valkar just när jag ska äta. Jag vill inte se era feta dallriga ben i matbutiken. Seriöst, jag tappar aptiten. Inte bara när jag ska äta utan generellt. 

 

Nej, jag är inte en storlek 32, men jag klär mig för fan i kläder som passar!

 

 

 

 

 

Som kör som en biltjuv jagad av polisen bör överväga att byta jobb. 

 

Råkade ut för en sådan idag. Och igår för den delen. Vad är grejen liksom? Vill han att passagerarna ska ramla i gången och halvt slå ihäl sig? Nä du, att halvt slå ihäl sig klarar jag så bra själv. Kör som en vettig människa tack!

 

 

 

 

Den här dagen har lämnat en hel del att önska.

Hej klagomuren!

 

Till att börja med: suttit i en varm bil med en knastrig stereo i princip hela dagen.

 

Så, nu ska ni få veta varför dagen har varit dålig (jag jobbar inom hemtjänsten denna sommar, för er som missat det):

 

1. mitt första morgonbesök = grinig gubbe som inte hade någon koll på vare sig tidpunkt, datum eller anledningen till att jag var där. Fick skäll och klagomål på den frukost jag gjorde i ordning.

 

2. mitt andra besök = ett dement par där mannen var riktigt uppe i det blå. Fick förklara 15-20 gånger vilken dag det var, men han vägrade tro mig. Gick bara på om och om igen om andra datum. Pratade ihjäl mig också. Tjatade om ett sjukhusbesök och en massa annat som jag redan hade hört 100 gånger. Om inte mer.

 

3. mitt tredje besök = Sveriges sunkigaste lägenhet. Det flög omkring insekter och jag tvingades vara kvar där längre eftersom jag fick springa fram och tillbaka mellan köket och badrummet och leta efter någorlunda rena kläder till vårdtagaren. När jag böjde mig ner för att hjälpa vårdtagaren på med ett klädesplagg slog en stark lukt av gammal, varm urin mot mig. Blandat med den äckliga grundstank som redan finns i lägenheten...

 

4. mitt fjärde besök = ny vårdtagare för mig, visste inte vart hen bodde riktigt. Stannade vid en trottoarkant och tittade på min karta över området. En tant står på trottoaren och stirrar ut i luften. Precis när jag ska börja köra igen väljer hon att gå ut - mitt i vägen, precis framför bilen. Fick tvärnita.

 

Parkerade bilen på en förhyrd plats, då det var det enda som fanns i närheten. Fanns säkert 40 stycken lediga att välja på, så jag tog bara en på måfå. Kliver ur bilen och börjar leta efter lägenheten, går helt vilse. Har på mig alldeles för varma kläder i den starka hettan och börjar svettas något så kolossalt; dels av stress, dels av värme.

 

Traskar runt i säkert 10-15 minuter innan jag hittar rätt port. Då visar det sig att denna port är låst och att det inte finns någon möjlighet att öppna den med portkod. Och vi har ingen nyckel till denna vårdtagare = kan inte komma in på det viset. Får ringa vårdtagaren och blev guidad till baksidan. Fick gå runt ett höghus, världens omväg, för att komma till rätt plats. Fick gå in via en balkongdörr.

 

På väg till bilen (ska handla åt denna vårdtagare) ser jag att en unge cyklar runt min bil med en mobiltelefon tryckt mot örat. Jag låser upp bilen och börjar gå mot förardörren, varpå ungen gapar "det där är vår parkeringsplats!". Skitbitter. Av alla jävla parkeringsplatser som stod tomma så var det tvunget att just den jag valde skulle uppmärksammas av p-platsinnehavarna. Vadå, står de och övervakar platsen genom ett fönster eller vad?

 

När jag ska handla åt denna vårdtagare visar det sig att en av de viktigaste varorna på inköpslistan är slut, så jag får ringa hen och rådfråga. Löste sig ändå.

 

När jag är på väg från vårdtagaren kliver plötsligt en gubbe ut i gatan (han gick runt en bil). Var en hårsmån från att köra på honom.

 

5. är på väg att krocka med en bil som kommer från vänster efter besök nummer fem. Bilen körs självklart av en äldre man.

 

6. när jag äntligen har lunchrast och har kommit tillbaka till kontoret inser jag att jag glömt lämna några beställningslistor till vårdtagare nummer fyra. Fan också.

 

Resten av dagen gick helt okej.

Det kanske tycks dumt att klaga, men det var verkligen inte min dag.

Ett stort fång rosor ska dock gå till min lill-samordnare, som mötte mig på ICA när jag höll på att ge upp på grund av allt dåligt som hänt. Stod nästan och slet mitt hår. Hon utförde apoteksärendena åt den vårdtagare jag skulle fixa åt. Så snällt. Sparade mig 15-20 minuter.

 

Summan av kardemumman? Äldre människor är otäcka och kommer försöka att antingen ha ihjäl dig eller hålla dig skyldig för vållande till annans (deras) död!

 

Ni vet alla dessa förbaskade brev man får som lovar en evig kärlek. Att den man är kär i helt plötsligt ska falla pladask. Att det man önskar mest av allt, från ingenstans, ska slå in. 

 

Well, gott folk. Alla vet att det aldrig blir så. Att dessa (seriöst) störande brev bara tar upp massa plats i inkorgen. Faktiskt är det så. På riktigt. Ingen skickar vidare. Bara dom ensamma stackarna som inte har något liv. Eller dom som inte fattar bättre kanske. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag avskyr att känna det som att tiden rinner mellan fingrarna på mig. 

Att tvingas vara på en särskild plats vid en särskild tidpunkt. Även om jag är duktig på att passa tider så tycker jag det är jobbigt. Jag vill kunna ha obegränsat med tid! Särskilt när jag är med någon/några jag gillar. 

 

Jag är den där som aldrig vill gå in från balkongen, utan "bara ta en till" cigg. Bara en till. Bara ett par minuter till. Jag är den där som kan vara på väg att somna i soffan, men ändå inte vilja gå och lägga mig. Vill aldrig att tiden ska ta slut om jag har det trevligt.

 

Igår/idag var det för lite tid. Tiden går ibland så fort, ibland så långsamt.

Förstår mig inte på tiden alltid. 

 

Skulle vara skönt att ha en start/paus-knapp till klockan. Kunna stanna och vila i ögonblick ibland.

Njuta.