Bittra Tjejen

 

Åkte buss förra veckan.

 

Sitter fridfullt och lyssnar på min musik. Har köpt mat och varit en vända på det välkända systembolaget. Var nöjd med dagens inköp och såg fram emot kvällen.

 

Ser i ögonvrån hur någon gestikulerar vilt. Tittar upp och ser att busschauffören söker ögonkontakt med mig i spegeln längst fram. Han gestikulerar dessutom vilt med armarna. Om jag inte vetat bättre skulle jag tro han försökte vifta bort en geting eller två.

 

Eftersom han såg så desperat ut tog jag ut ena hörluren och tittade frågande på honom. Han börjar då prata. Eftersom jag fortfarande har en hörlur i hör jag inte så mycket så jag rycker med axlarna och ger honom ett "jag förstår inte"-uttryck. Men han fortsätter prata. Jag suckar inombords och tar slutligen ut den andra hörluren.

 

Han frågar om jag bor i XX, jag svarade att jag gör det. Han frågar då om jag är nyinflyttad. Ööööh...nej svarar jag. Han svarar då att han trodde jag var ny i området eftersom han inte sett mig här förut. Han säger att han skulle känt igen mig och han har ju faktiskt kört denna rutt (hör och häpna) HELA 5-6 GÅNGER. Det ni. Men suck liksom. Sen fortsätter han prata. Jag stoppar tillbaka ena hörluren och försöker visa att jag faktiskt inte vill prata vidare med honom. Tillägas skall dessutom att jag faktisk satt halvvägs in i bussen och att alla andra passagerare troligtvis också hörde honom prata... 

 

Sen när bussen närmar sig hållplatsen kommer det sjukaste. Jag börjar plocka ihop mina saker och han frågar mig om jag behöver hjälp med någonting. Nej svarar jag. Han frågar igen och säger att han kan hjäpa mig med "vad som helst". Men hallå...?! Vafan ska det betyda då? Kan ju medge att jag hade stört stor lust att säga "Åh, mina påsar är hemskt tunga, skulle du vilja vara vänlig och hjälpa mig bära hem dom?"

 

Hur tänkte han? Vissa mäniskor alltså... 

 

 

 

 

Skor kan ju vara bra att ha på fötterna eller vad tycker ni?

Eller ska vi köra en Cornelis Vreeswijk? Gå med trasiga skor? Nej, hur fan skulle det se ut egentligen? Trailor_trash.se kanske?

 

Oavsett. Idag var jag på skojakt. Igår egentligen med tanke på tiden men det skiter vi i just nu.

 

Skor var det ja...alltså, hur svårt ska det vara? Har letat efter ett par skor. Jag är inte girig eller så, ETT par skulle göra mig glad. Men tror ni jag hittar några jag gillar eller? Svar: Nej.

 

Det verkar inte vara så himla lätt alla gånger. Här klagar folk på att dom inte har mat att ställa på bordet. Hallå?! JAG HAR INGA SKOR! Jag tänker inte gå i trasiga skor. Jag äger för övrigt inga trasiga skor så jag skulle behöva gå barfota. Det är ju typ minusgrader ute. Det går inte för sig, hur skulle det se ut egentligen?

 

Hittade ett par idag. Men dom fanns givetvis inte i min storlek. Hittade ett till par. 39, ja....det var på tok för stort. Testade en 38a och tänkte "yeeees, nu har jag dig!" Men besvikelsen var mer än enorm när jag insåg att dragkedjehelvetet inte gick att stänga. Har jag så jävla feta anklar eller? 39an var ju för fan för stor. Hur kan en 38a då vara för liten?! Blev skitsur och lämnade butiken. Utan skor.

Inte för att skorna inte passade utan för att INGA skor passade.

 

Skojakten fortsätter med andra ord. Beger mig till Finland och kollar vidare där.

(Nu ljög jag faktiskt, jag ska inte till Finland. Jag menar bara att jag redan kollat i typ alla affärer i Sverige och det finns inte en enda sko om faller mig i smaken).

 

Nu har jag gnällt lite. Skönt.

 

Over and out.

 

 

 

Är ett återkommande tema verkar det som. Dessa jävla bussar. Eller var det chaufförer kanske?

 

Åkte med en "såndär" idag. Han som verkade så himla trevlig till en början...väntade in en kille som kom springades och allt. Det är inte alltid dom gör så serni. Sen kommer det en till kille precis när han stänger dörrarna och står och viftar med sitt busskort. Tror ni han öppnar eller? Nää...otrevligt tycker jag eftersom han faktiskt inte hade åkt.

 

Sen kör vi....tralallalaaa...och ska stanna vid nästa busshållplats....tralallalaa..och ja...han börjar liksom svänga in mot busshållplatsen men ändrar sig liksom och väljer att åka förbi. Stod en kille där. Han såg ut att bli lite upprörd. Eller ganska så mycket upprörd. Faktiskt. Eftersom jag själv satt på bussen var det liiite svårt att höra vad han sa. Eller kanske skrek? Men jag antar, av hans ansiktsuttryck att dömma, att det inte var trevliga ord. Han gestikulerade vilt med armarna och hade ett riktigt fult minspel. Skulle kunna kvala in på "Sveriges fulaste ansikte".

 

Men oavsett...taskigt tycker jag. Hur kan han göra så? Bara köra förbi sådär? Usch på honom!

 

"gallfeber. Enligt äldre uppfattning var gallan och inte den underliggande sjukdomen orsak till feber i samband gallvägssjukdomar." Källa: ne.se

 

Jaså, jaja, okej. Inte för att jag egentligen förstår vad dom menar med det. Jo, alltså...det gör jag ju men vad fan har det där med min gallfeber att göra? Enligt Wikipedia, åh, älskade Wikipedia (sarkasmen flödar fritt) betyder "gallfeber" att framkalla raseri eller göra rasande. And that's more like it!

 

Har som, kanske, bekant just nu praktik och ehh...där har jag stött på både en och annan lustig figur. Alltså. Jag. Blir. Så. Jävla. Trött. På. Människor. Ibland. Folk som bara sitter på sina feta (eller smala) arslen och förväntar sig att alla andra ska fixa saker åt som. Oavsett vad det gäller. Och när man fixat det dom behöver...tja...då är dom ändå inte nöjda för att det inte var "bra nog". AAAAAAARRRRRGGGGHHHHHHH!!

 

Men för fan, ta dig själv i kragen och fixa det själv då ditt lata fanskap! Fallet jag tänker på handlar faktiskt om att de anser att de är lite bättre än alla andra och därför ska få det lite bättre. Att man precis fixat världens bästa grej är liksom inte bra nog, de vill ha det ännu lite bättre. För dom är ju "fina" människor. Och kräver en viss standard. Men hallå liksom...ni sitter för fan på ett socialkontor och ber om hjälp...vem tror ni att ni är?

 

 

 

 

Har som bekant bloggat tidigare om att klä sig rätt. Passande liksom. Näääää...inte för att behaga mig som någon trodde utan för att det helt enkelt är trevligast. För alla. Hur svårt ska det vara liksom? 

 

Klä dig passande! Just det! Så det så! Se bara på detta fantastiska uttalande, kan man annat än älska? 

 

Denna blogg har haft en tendens att dö lite (mycket) på sista tiden. Men nu ni...nu är iaf jag tillbaka. Minst ett inlägg om dagen, japp, det lovar jag. Nästan. Kanske. Förhoppningsvis. Jaja, skit samma, jag ska försöka, det var allt jag ville säga.

 

Har samma problem varje dag. Nämligen vad jag ska äta till lunch. Går in på Hemköp varje dag, ställer mig framför disken med färdigmat och suckar trött varje gång. Snuskiga sallader med burk-räkor, pannkakor som är lika sega som skosulor, överkokt pasta med någon simmig genomskinlig sås med rosa kluttar i butiekerna envisas med att kalla skinka, segt bröd med en odefinierbar gegga i dom kallar röra och så någonting som liknar sushi. Japp, thats it. Sen har vi ju förståss den frysta maten som är så äcklig att man nästan hellre låter bli att äta. Och så finns det såklart en delikatessdisk. Kollade där idag, det fanns limemarinerad lax, ja, det låter ju gansak gott, inte sant? Men bara av att se den kände jag hur magen knöt sig. Denna limemarinerade lax torde vara typ...laxfärgad? Lime har väl ingen färg bortsett från det gröna skalet liksom. Men nänä serni, denna var blodröd. Wtf liksom? Vart kom allt det röda ifrån? Var det laxen som blödde så förskräckligt vid avlivandet eller? Hur kan en bit lax vara röd? Liksom riktigt riktigt röd? 

 

Nä, fy för färdigmat. Äckligt är vad det är. Bukfylla liksom. Fattar inte varför ingen kan lyckas laga bättre färdigmat. Eller är det så att alla som pysslar med det egentligen drömde om att bli framgångsrika kockar men inte hade vad som krävdes och fick nöja sig med det näst bästa aka. frysta portionsrätter ingen tycker om istället?

 

 

 

 

 

 

 

Varför händer detta alltid mig? Jag har mer än 3 hjärnceller, jag lovar...

Likt förbaskat lär jag mig aldrig att man INTE kan spola vatten på en sked utan att stänka ner hela framsidan av tröjan. Rätt kul att gå runt och se ut som en dregglande 3-ring...not.

 

 

Mycket bloggande om dessa bussresor, I know men det är där det händer. På bussen alltså...elleeeer?

 

En sak fattar jag inte. Det blir fullt på bussen och det sitter minst en människa på varje säte, ibland två (ja, folk sitter faktiskt i knät på varandra) sen kliver det av folk lite varstans. Det blir tomma säten...helt tomma dessutom. Kan inte de personer som då satt sig bredvid någon okänd typ flytta på sig eller? Typ sätta sig på ett ledigt säte (alltså ett sånt med två lediga platser på) och typ....gosa ner där istället? Måste de envisas med att sitta kvar trots att man sitter och gnider både ben och armar mot varandra? Blääää....

 

 

 

 

Alla ni som handlat på Tradera vet att det finns massor av saker att köpa där. Jag, me myself and I, har varit lite beroende måste jag nog erkänna. Men jaja, det skiter vi i nu, det hör inte till...

 

Tänker ju lite såhär att...hur mycket skit har folk hemma egentligen som de faktiskt tror att folk vill köpa? Vem vill köpa nåns gamla loppätna polotröja i bomull liksom? Eller någons gamla snedtrampade skor från 70-talet? Eller någons gamla söndertrasade örngott som de gott och väl slitit med hälsan? Alltså, det är ju ingen som budar...varför fortsätta lägga ut skiten liksom? Är det faktiskt folk som tror att någon vill köpa deras skit eller? Varför inte slänga grejerna? Det blir ju typ billigare än att behöva betala kostnaden för osålda saker (som jag kan informera er kostar 3 kronor...)

 

På riktigt nu, ingen skit tack. Låt bli...ni framstår bara som sjukt äckliga!

 

 

 

Kom igen kompis, ingen är snygg när man gråter. Verkligen ingen. Man kan "snygg-gråta" och "ful-gråta" som jag skrivit om tidigare (kanske i min priovata dock?) men för att återgå...man är för fan inte snygg när man gråter. 

 

Idag fick jag se en vuxen kvinna gråta. Det var inte under sorgliga omständigheter alls utan snarare tvärt om. Så man kan tycka att det borde varit en fröjd att se denna kvinna grina ögonen ur sig men....nej, det ska jag tala om att det inte var. Där sitter hon med tårarna näranära och sen...helt plötsligt fullkommligt exploderar hon och tårarna bara sprutar. Men fan...hon är rödmossig i ansiktet, ögonen absolut rödsprängda likt en riktigt alkis och tårarna bara forsar ner för hennes kinder. Inte snyggt alltså. (För er som ogillar att jag tycker såhär..typ gilla läget? Jag vill inte se en vuxen kvinna gråta på detta sätt...) 

 

Det blev liksom lite obekväm stämning...folk visste inte riktigt var de skulle titta. Typ titta bort för att inte genera kvinnan som grät? Men det kan ju verka oempatiskt? Titta på henne? Ja...fast då verkar det ju som att vi stirrar på henne för att hon gråter...det är lite som med porslinsögat, var ska man titta liksom....för att inte göra den andra personen generad?

 

Sak samma....gråt inte offentligt är ni snälla. Dels ser ni fördjävliga ut, det är alltså inte attraktivt och dels gör ni alla andra obekväma med er gråt. Tack på förhand!

 

 

 

 

 

Kollade ni Solsidan? Säkert...vem gör det inte liksom. Fastnade för delarna som handlar om Facebook. Haha, så sjukt att det faktiskt är så på riktigt. På riktigt på riktigt. Folk sitter ju hemma och skriver snajdiga uppdateringar om hur bra livet är, hur kära man är, vilken fantastisk partner man har, hur mycket man shoppat och gärna VAR  man shoppat, vilken "lyxmat" man planerar att göra....för just det, jag glömde ju tillägga att allt handlar om lyx. Det mesta i alla fall.

 

Och det som är så sjukt jävla tragiskt är ju att det inte är så. Livet är inte lyx, maken är inte den bästa, man har inte shoppat allt det man säger på den platsen man skriver...tragiska människor. Varför har vissa detta groteska behov av att hävda sig? Alltså...VAAAAAKNA! Ingen tror er. Ge upp. Sluta. *kräks* Vad är det för fel på er? På riktigt alltså? 

 

 

När vi ändå håller på och gnäller om detta med kläder. Varför inte keep it going liksom. Okej, kompisar...eller det kanske är kineserna (som jag antar är dom som syr) jag borde vända mig till?

 

Bh'ar. När blev dom så jävla små?

 

Alltså, jag lovar, mina bröst har inte magiskt exploderat typ de senaste åren. Nej, dom har inte det. Faktiskt. Vad fan är felet? Vad var det som hände? När blev alla bh'ar så djävulskt små? Nej, jag har inte megavattenmelonergigantiska tuttar. Nej, jag har inte det. Inte alls. Typ normal skulle väl jag säga. Lite större kanske. Men inte mycket. Bara lite. Men det serni tycker inte typ H&M...vänta...där kan jag inte handla alls...eeeh...typ...underklädesaffärer. Ja, underklädesaffärer, dom tycker att jag har stora bröst. I deras jävla mått typ skitstora. Men här håller inte jag med för....DET HAR JAG INTE! Men när jag liksom tycker att jag ska prova en D, kanske en DD, och den inte passar och jag blir hänvisad till deras fula jävla F-kupa....då lackar jag. WTF liksom? F-kupa!? Ser jag ut som en vandrande jävla tutte eller? 

 

Någonstans mellan mina bh-köp har alltså varenda affär gått och bestämt att alla storlekar ska bli drastiskt mindre. Mycket, mycket mindre. Och jag undrar nu varför inte pressen har gått ut med detta?! Varför varnar man inte kvinnor runtom i landet för att de kommer bli chockade är de ska prova underkläder. Ja, kära ni, varför har vi inte blivit varnade?

 

 

 

Blev lite inspirerad av det tidigare inlägget så jag kände ju att jag liksom bara var tvungen att fortsätta gnälla lite över detta med att prova kläder. Hade redan tänkt ut vad jag skulle skriva om, vilket är den där förbaskade jävla belysningen alla butiker envisas med att ha. Alltså...helt ärligt, vem fan ser snygg ut i ett blåaktigt sken liksom? Visste ni förresten att de bästa lamporna att använda sig av när man ska sminka sig i är de med blått ljus? Jo, för att då ser man ALLT. Så man kan verkligen fråga sig varför butikerna har det i sina provrum...meningen var inte att de ville sälja sina kläder eller? Men jag ska lämna detta då andra halvan av "Bittratjejen" (förmodligen "tjejen") redan har skrivit om det.

 

Däremot, vad jag verkligen ogillar. Bortsett från att provrummen ofta är små, att de har speglar överallt, att de har skittaskig belysning, att det i vissa butiker är draperier som knappt går att få igen och ofta hänger skitlångt ner så att alla långa killar som går förbi med lätthet kan spana in ens halvnakna kropp, att det ofta redan hänger massa kläder där inne så man känner att man måste skynda sig ut så inte någon tror man har fifflat (ska jag fortsätta eller?)...vad jag verkligen ogillar är när personalen helt ogenerat kommer och rycker upp dörren/draperiet och frågar om man behöver hjälp! Utan att förvarna! Vill inte lämna ut några kedjor men det finns underklädesbutiker...duuh...och i dom provar man oftast bh'ar...duuh igen...och där, där inne kommer det alltid någon halvsmal, rynkig, stor- och hängbystad tant med sitt jävla måttband och heeelt ogenerat rycker upp dörren/draperiet (som fö i dessa butiker alltid är väl täckande) och frågar om man behöver hjälp. Men alltså...HALLÅ!??! Ville jag visa upp mina pattar för dig skulle jag väl för faan be om hjälp?? "Kan jag hjälpa dig med någonting?" frågar dom alltid älskvärt så man kan liksom inte snäsa av riktigt. Eller jag kan inte det i alla fall. Men fan, låt mig och mina bröst få prova dessa jävla bh'ar ifred! Behöver jag hjälp ber jag väl om det. Eller vågar inte folk be om hjälp? Är det därför dom tränger sig på? Tanken har också slagit mig att de är fascinerade av bröst och vill ta tillfället i akt att få glutta lite, fast det är nog inte så troligt, men tanken HAR slagit mig...

 

 

 

 

 

Alla blir vi kära ibland. Ibland blir vi lite kära. Ibland blir vi helt galet tokkära. Ofta när vi blir sådär galethimlansfantastiskt tokkära vill man tro att det är den störta kärleken av dom alla man råkat ut för. Att blixten slog ner och nu är det liksom på riktigt. Den bästa av dom alla. Den stora kärleken, med STORA bokstäver. The one and only liksom. 

 

Jo, tjena! Hur många har inte känt så fler än en gång? Ha, jo, jag tänkte väl det. Och vad betyder det då? Att man kan ha flera himlastormande kärlekar? Att the love of your life kan vara flera olika personer? Hej polygamist. Eller, är jag lite bitter nu kanske? Fast å andra sidan...man kanske byter upp sig varje gång? Men hur vet man i så fall när man nått toppen och inte kommer hitta någonting bättre? För så tänker väl ändå inte folk när de är kära, att de liksom kan hitta någonting bättre än dendär fantastiska de är med just då...? Och om dom gör det...vafan? Väx upp och gör slut!

 

 

 

Alltså, vem äter detta? Hur jävla äcklig får man vara då va? På riktigt alltså. Detta är bland det absolut vidrigaste jag sett i matväg. Säkert ett riktigt fetto som inte orkar laga mat. Eller orkar göra nått alls för den delen. Äter man detta så lär man vara sprängfet, ha en obefintlig hjärna och vara dummare än tåget. För seriöst...ni ser väl hur den där saken som ska föreställa en kyckling ser ut va?

(som ni kanske även kan läsa er till på burken så är den redan färdiglagad, bara att hugga in...)

 

 

 

 

 

 

Att skriva prov är inte alltid så kul. Framförallt om man inte kan svaren. Tyckte denna fröken löste sin situation ganska bra faktiskt. Hon är medveten om sin icke-existerande hjärna och väljer därför ett yrke hon kanske kan bli bra på. Strippa kan väl vem som helst lära sig? Övning ger färdighet? Hm...kan man inte säga om hjärnan i alla fall. Den måste man träna och anstränga lite för att få igång. Och om vi ska vara ärliga...de flesta får aldrig igång den. Gör dig själv en tjänst, ungefär som den begåvade damen som skrev svaret, gör nått du kan! 

 

 

 

 

 

 

 

Kan vara enkelt för vissa och svårt för andra. Och nu menar jag inte att bara sätta på sig kläder. Utan jag menar att klä sig lämpligt. Efter sin kroppstyp. Har du svinfeta lår ska du rimligtvis inte trycka ner dom i ett par minimala shorts. Har du en tjockismage bör du inte ha på dig en snortight tröja som visar upp alla dina valkar kring midjan. Har du celluliter över hela benen bör du kanske överväga att aldrig någonsin gå i någonting annat än långbyxor. Har du inte en snygg hylla, gör oss alla en tjänst, visa inte upp den. 

 

Jag må låta elak och hård men alltså...när jag går ut vill jag inte behöva studera era celluliter. Jag vill inte behöva se era osmickrande valkar just när jag ska äta. Jag vill inte se era feta dallriga ben i matbutiken. Seriöst, jag tappar aptiten. Inte bara när jag ska äta utan generellt. 

 

Nej, jag är inte en storlek 32, men jag klär mig för fan i kläder som passar!