Bittra Tjejen

 

Mammor med barnvagnar.

Hjälp, hur vissa hanterar dessa vagnar. 

 

Innan jag börjar berätta så vill jag bara klargöra en sak: jag förstår absolut att dessa mammor ibland kan lacka sönder på att folk inte flyttar på sig/visar hänsyn. De har trots allt en stor vagn att manövrera och inte allt för sällan ett barn som pockar på uppmärksamhet (antingen i vagnen eller så har de ytterligare barn med sig). Jag har full förståelse för att de helt sonika kan välja att köra på folk som står i vägen.

 

Så, nu hoppas jag ingen blir arg av det jag ska klaga på.

 

Igår stod jag på tunnelbanan. Jag stod vid dörrarna, ni vet, där man kan stå i "hörn". De där hörnen där det är en glasvägg. Jag hade hur som helst precis klivit på och stod och lutade mig mot en sådan vägg.

 

Jag hade hunnit åka en station innan pansarvagn nummer ett dök upp.

Jag kan på en gång säga att jag först inte lade märke till vagnens ankomst.

Det blev jag dock smärtsamt varse om då mamman körde upp sin vagn rätt in i mig och liksom "naglade" fast mig mot väggen. Observera gärna att det fanns rätt gott om plats för mamman att ställa sig på.

 

Jag flyttar självklart på mig. Dels för att ge henne plats, men också för att jag - som sagt - var upptryckt mot väggen. Mamman ger mig onda ögat när jag flyttar på mig.

 

Vi åker en station till. Folk kliver av, så jag väljer att ställa mig vid ett annat hörn (snett emot mamman). Tror ni då inte att vagn nummer två kommer instormandes och kör på mig med? Alltså, vad fan. Seriöst!

 

När jag sedan skulle kliva av för att byta tåg kommer vagn nummer ett i full fart bakom mig och kör rätt in i mig igen.

 

Jag har en tendens att alltid hamna på samma ställe som dem med barnvagnar. Jag brukar faktiskt strategiskt försöka undvika de platser i tågen där jag ser att det står en mamma/pappa med vagn. Det är dock som att de förföljer mig.

 

Det hände senast idag. Inte att jag blev påkörd, men att jag fick en vagn hack i häl.

Jag börjar gå mer mot tågets mitt och ser en pappa komma gående mot mig med sin vagn. Jag märker att vi antagligen kommer hamna i samma del av tåget. Därför raskar jag på mina steg och är flera dörrar ifrån honom när jag kliver på.

 

Tror ni inte pappan med vagnen kommer in efter mig bara ett par sekunder senare?

Suck. Och då var det ändå gott om plats överallt.

 

Jag får helt enkelt leva med att jag är en barnvagnsmagnet antar jag.

 

 

Vissa människor tycks inte ha något hyfs. Alla (utom barn och eventuellt personer med begåvningsnedsättningar) vet att det är fult att stirra. Att granska.

Vissa dagar när jag åker tunnelbana (haha, alltid denna kollektivtrafik i denna blogg!) upplever jag det som att folk glor på mig. Alltså, verkligen granskar. Uppifrån och ner. Och jag lovar att jag inte är paranoid/tror att jag är så vansinnigt attraktiv vissa dagar att folk bara inte kan låta bli att titta. Absolut inte.

 

När folk glor blir jag vansinnigt obekväm. Jag börjar genast oroa mig för om jag har en stor varböld mitt i nyllet eller om jag har mat i ansiktet. Eller något annat otrevligt. För vissa dagar är det faktiskt flera människor som ogenerat tittar. 

 

När jag hade en annorlunda hårfärg kunde jag "köpa" att folk tittade, eftersom det var ganska uppseendeväckande bland alla människor med "normala" hårfärger. Men idag, när jag har sällat mig till skaran med "normalfärgade" hår, så förstår jag inte riktigt varför folk glor. 

 

Det finns ingenting att titta på här! Titta någon annanstans!

 

Och framför allt: inse att det är jävligt fult att granska någon uppifrån och ner. Seriöst.

 

 

 

Tvätta.

Är inte det så himla trist? För min del så behöver jag gå till ett annat bostadshus för att kunna bruka en tvättstuga. Jag måste alltså bära mina tunga tvättpåsar ner för trappor och sedan iväg till ett annat hus. Visst, det är inte långt - men ändå. Det blir som värsta projektet!

 

Själva tvättproceduren i sig är inte jobbig (att lägga in tvätt i tvättmaskiner + köra igång dem).

Det jobbiga är detta:

 

1) att hänga tvätt. Jag brukar köra en sorts "utmaning" med mig själv, där jag ska lyckas hänga in tvätten i torkskåpet på snabbast möjliga tid. Eftersom jag tvättar mina kläder ut och in och torkar nästan all min tvätt i torkskåp tar det sin lilla tid. Det känns ibland som att eländet aldrig tar slut!

 

2) att vika tvätt. Hur tråkigt är inte det på en skala? Monotont, mekaniskt, står man där och viker, viker, viker tills det känns som att man ska kräkas. 

 

Sedan ska eländet självklart bäras tillbaka igen. Upp för trapporna. Och sedan sorteras i olika låder/garderober/hyllor.

 

Alltså... vad skönt det hade varit med en privat tvätterska/tvättare. Alternativt att ha en tvättmaskin + torkmöjlighet i lägenheten. Galet skönt att slippa tvätta berg av kläder (och dessutom kunna slänga in favoritjeansen direkt i tvättmaskinen om man har råkat slabba ner sig själv).

 

Tummen ner för att tvätta!

 

 

 

Åkte buss förra veckan.

 

Sitter fridfullt och lyssnar på min musik. Har köpt mat och varit en vända på det välkända systembolaget. Var nöjd med dagens inköp och såg fram emot kvällen.

 

Ser i ögonvrån hur någon gestikulerar vilt. Tittar upp och ser att busschauffören söker ögonkontakt med mig i spegeln längst fram. Han gestikulerar dessutom vilt med armarna. Om jag inte vetat bättre skulle jag tro han försökte vifta bort en geting eller två.

 

Eftersom han såg så desperat ut tog jag ut ena hörluren och tittade frågande på honom. Han börjar då prata. Eftersom jag fortfarande har en hörlur i hör jag inte så mycket så jag rycker med axlarna och ger honom ett "jag förstår inte"-uttryck. Men han fortsätter prata. Jag suckar inombords och tar slutligen ut den andra hörluren.

 

Han frågar om jag bor i XX, jag svarade att jag gör det. Han frågar då om jag är nyinflyttad. Ööööh...nej svarar jag. Han svarar då att han trodde jag var ny i området eftersom han inte sett mig här förut. Han säger att han skulle känt igen mig och han har ju faktiskt kört denna rutt (hör och häpna) HELA 5-6 GÅNGER. Det ni. Men suck liksom. Sen fortsätter han prata. Jag stoppar tillbaka ena hörluren och försöker visa att jag faktiskt inte vill prata vidare med honom. Tillägas skall dessutom att jag faktisk satt halvvägs in i bussen och att alla andra passagerare troligtvis också hörde honom prata... 

 

Sen när bussen närmar sig hållplatsen kommer det sjukaste. Jag börjar plocka ihop mina saker och han frågar mig om jag behöver hjälp med någonting. Nej svarar jag. Han frågar igen och säger att han kan hjäpa mig med "vad som helst". Men hallå...?! Vafan ska det betyda då? Kan ju medge att jag hade stört stor lust att säga "Åh, mina påsar är hemskt tunga, skulle du vilja vara vänlig och hjälpa mig bära hem dom?"

 

Hur tänkte han? Vissa mäniskor alltså... 

 

 

 

 

Skor kan ju vara bra att ha på fötterna eller vad tycker ni?

Eller ska vi köra en Cornelis Vreeswijk? Gå med trasiga skor? Nej, hur fan skulle det se ut egentligen? Trailor_trash.se kanske?

 

Oavsett. Idag var jag på skojakt. Igår egentligen med tanke på tiden men det skiter vi i just nu.

 

Skor var det ja...alltså, hur svårt ska det vara? Har letat efter ett par skor. Jag är inte girig eller så, ETT par skulle göra mig glad. Men tror ni jag hittar några jag gillar eller? Svar: Nej.

 

Det verkar inte vara så himla lätt alla gånger. Här klagar folk på att dom inte har mat att ställa på bordet. Hallå?! JAG HAR INGA SKOR! Jag tänker inte gå i trasiga skor. Jag äger för övrigt inga trasiga skor så jag skulle behöva gå barfota. Det är ju typ minusgrader ute. Det går inte för sig, hur skulle det se ut egentligen?

 

Hittade ett par idag. Men dom fanns givetvis inte i min storlek. Hittade ett till par. 39, ja....det var på tok för stort. Testade en 38a och tänkte "yeeees, nu har jag dig!" Men besvikelsen var mer än enorm när jag insåg att dragkedjehelvetet inte gick att stänga. Har jag så jävla feta anklar eller? 39an var ju för fan för stor. Hur kan en 38a då vara för liten?! Blev skitsur och lämnade butiken. Utan skor.

Inte för att skorna inte passade utan för att INGA skor passade.

 

Skojakten fortsätter med andra ord. Beger mig till Finland och kollar vidare där.

(Nu ljög jag faktiskt, jag ska inte till Finland. Jag menar bara att jag redan kollat i typ alla affärer i Sverige och det finns inte en enda sko om faller mig i smaken).

 

Nu har jag gnällt lite. Skönt.

 

Over and out.

 

 

 

Det är bloggen som talar.

Inbilla er inget annat.

 

Jag lever.