Bittra Tjejen

 

Mammor med barnvagnar.

Hjälp, hur vissa hanterar dessa vagnar. 

 

Innan jag börjar berätta så vill jag bara klargöra en sak: jag förstår absolut att dessa mammor ibland kan lacka sönder på att folk inte flyttar på sig/visar hänsyn. De har trots allt en stor vagn att manövrera och inte allt för sällan ett barn som pockar på uppmärksamhet (antingen i vagnen eller så har de ytterligare barn med sig). Jag har full förståelse för att de helt sonika kan välja att köra på folk som står i vägen.

 

Så, nu hoppas jag ingen blir arg av det jag ska klaga på.

 

Igår stod jag på tunnelbanan. Jag stod vid dörrarna, ni vet, där man kan stå i "hörn". De där hörnen där det är en glasvägg. Jag hade hur som helst precis klivit på och stod och lutade mig mot en sådan vägg.

 

Jag hade hunnit åka en station innan pansarvagn nummer ett dök upp.

Jag kan på en gång säga att jag först inte lade märke till vagnens ankomst.

Det blev jag dock smärtsamt varse om då mamman körde upp sin vagn rätt in i mig och liksom "naglade" fast mig mot väggen. Observera gärna att det fanns rätt gott om plats för mamman att ställa sig på.

 

Jag flyttar självklart på mig. Dels för att ge henne plats, men också för att jag - som sagt - var upptryckt mot väggen. Mamman ger mig onda ögat när jag flyttar på mig.

 

Vi åker en station till. Folk kliver av, så jag väljer att ställa mig vid ett annat hörn (snett emot mamman). Tror ni då inte att vagn nummer två kommer instormandes och kör på mig med? Alltså, vad fan. Seriöst!

 

När jag sedan skulle kliva av för att byta tåg kommer vagn nummer ett i full fart bakom mig och kör rätt in i mig igen.

 

Jag har en tendens att alltid hamna på samma ställe som dem med barnvagnar. Jag brukar faktiskt strategiskt försöka undvika de platser i tågen där jag ser att det står en mamma/pappa med vagn. Det är dock som att de förföljer mig.

 

Det hände senast idag. Inte att jag blev påkörd, men att jag fick en vagn hack i häl.

Jag börjar gå mer mot tågets mitt och ser en pappa komma gående mot mig med sin vagn. Jag märker att vi antagligen kommer hamna i samma del av tåget. Därför raskar jag på mina steg och är flera dörrar ifrån honom när jag kliver på.

 

Tror ni inte pappan med vagnen kommer in efter mig bara ett par sekunder senare?

Suck. Och då var det ändå gott om plats överallt.

 

Jag får helt enkelt leva med att jag är en barnvagnsmagnet antar jag.

 

 

Vissa människor tycks inte ha något hyfs. Alla (utom barn och eventuellt personer med begåvningsnedsättningar) vet att det är fult att stirra. Att granska.

Vissa dagar när jag åker tunnelbana (haha, alltid denna kollektivtrafik i denna blogg!) upplever jag det som att folk glor på mig. Alltså, verkligen granskar. Uppifrån och ner. Och jag lovar att jag inte är paranoid/tror att jag är så vansinnigt attraktiv vissa dagar att folk bara inte kan låta bli att titta. Absolut inte.

 

När folk glor blir jag vansinnigt obekväm. Jag börjar genast oroa mig för om jag har en stor varböld mitt i nyllet eller om jag har mat i ansiktet. Eller något annat otrevligt. För vissa dagar är det faktiskt flera människor som ogenerat tittar. 

 

När jag hade en annorlunda hårfärg kunde jag "köpa" att folk tittade, eftersom det var ganska uppseendeväckande bland alla människor med "normala" hårfärger. Men idag, när jag har sällat mig till skaran med "normalfärgade" hår, så förstår jag inte riktigt varför folk glor. 

 

Det finns ingenting att titta på här! Titta någon annanstans!

 

Och framför allt: inse att det är jävligt fult att granska någon uppifrån och ner. Seriöst.

 

 

 

Tvätta.

Är inte det så himla trist? För min del så behöver jag gå till ett annat bostadshus för att kunna bruka en tvättstuga. Jag måste alltså bära mina tunga tvättpåsar ner för trappor och sedan iväg till ett annat hus. Visst, det är inte långt - men ändå. Det blir som värsta projektet!

 

Själva tvättproceduren i sig är inte jobbig (att lägga in tvätt i tvättmaskiner + köra igång dem).

Det jobbiga är detta:

 

1) att hänga tvätt. Jag brukar köra en sorts "utmaning" med mig själv, där jag ska lyckas hänga in tvätten i torkskåpet på snabbast möjliga tid. Eftersom jag tvättar mina kläder ut och in och torkar nästan all min tvätt i torkskåp tar det sin lilla tid. Det känns ibland som att eländet aldrig tar slut!

 

2) att vika tvätt. Hur tråkigt är inte det på en skala? Monotont, mekaniskt, står man där och viker, viker, viker tills det känns som att man ska kräkas. 

 

Sedan ska eländet självklart bäras tillbaka igen. Upp för trapporna. Och sedan sorteras i olika låder/garderober/hyllor.

 

Alltså... vad skönt det hade varit med en privat tvätterska/tvättare. Alternativt att ha en tvättmaskin + torkmöjlighet i lägenheten. Galet skönt att slippa tvätta berg av kläder (och dessutom kunna slänga in favoritjeansen direkt i tvättmaskinen om man har råkat slabba ner sig själv).

 

Tummen ner för att tvätta!

 

 

 

Det är bloggen som talar.

Inbilla er inget annat.

 

Jag lever.

 

 

 

Är någonting man gör när man är kär. När man vill visa sin kärlek. När man känner att den man är med är den rätta. När man känner att man (enligt regelboken) ska gifta sig inom ett år.

 

Tyvär ser det ju inte ut såhär va. Tyvärr ser många förlovningen som en snygg ring på fingret. Som ett sätt att visa omvärlden att "jag är upptagen" alternativt det sjukste "detta är min tjej/kille". Att liksom förlova sig för att bara göra det, för att det är en häftig grej, för att visa någon annan eller för att ...."bara för att" liksom. 

 

Varför inte vänta i så fall? Köp ett jävla hjärta och dela på för fan. Ni vet...ett sånt man hade när man gick i 6:an...ett sånt där man delade på och tog halva var...förlova er inte. Det är betydligt mer pinsamt att behöva förklara för folk varför det sprack än varför man gjorde det från första början.