Bittra Tjejen

Ibland behöver vi gnälla. Alla behöver gnälla. Ibland. Ibland är allt skittrist. Typ skittrist! Ibland händer skitkonstiga saker. Och det kommer jag (vi) att skriva om här...

Mammor med pansarvagnar

Kategori: 2

 
Mammor med barnvagnar.
Hjälp, hur vissa hanterar dessa vagnar. 
 
Innan jag börjar berätta så vill jag bara klargöra en sak: jag förstår absolut att dessa mammor ibland kan lacka sönder på att folk inte flyttar på sig/visar hänsyn. De har trots allt en stor vagn att manövrera och inte allt för sällan ett barn som pockar på uppmärksamhet (antingen i vagnen eller så har de ytterligare barn med sig). Jag har full förståelse för att de helt sonika kan välja att köra på folk som står i vägen.
 
Så, nu hoppas jag ingen blir arg av det jag ska klaga på.
 
Igår stod jag på tunnelbanan. Jag stod vid dörrarna, ni vet, där man kan stå i "hörn". De där hörnen där det är en glasvägg. Jag hade hur som helst precis klivit på och stod och lutade mig mot en sådan vägg.
 
Jag hade hunnit åka en station innan pansarvagn nummer ett dök upp.
Jag kan på en gång säga att jag först inte lade märke till vagnens ankomst.
Det blev jag dock smärtsamt varse om då mamman körde upp sin vagn rätt in i mig och liksom "naglade" fast mig mot väggen. Observera gärna att det fanns rätt gott om plats för mamman att ställa sig på.
 
Jag flyttar självklart på mig. Dels för att ge henne plats, men också för att jag - som sagt - var upptryckt mot väggen. Mamman ger mig onda ögat när jag flyttar på mig.
 
Vi åker en station till. Folk kliver av, så jag väljer att ställa mig vid ett annat hörn (snett emot mamman). Tror ni då inte att vagn nummer två kommer instormandes och kör på mig med? Alltså, vad fan. Seriöst!
 
När jag sedan skulle kliva av för att byta tåg kommer vagn nummer ett i full fart bakom mig och kör rätt in i mig igen.
 
Jag har en tendens att alltid hamna på samma ställe som dem med barnvagnar. Jag brukar faktiskt strategiskt försöka undvika de platser i tågen där jag ser att det står en mamma/pappa med vagn. Det är dock som att de förföljer mig.
 
Det hände senast idag. Inte att jag blev påkörd, men att jag fick en vagn hack i häl.
Jag börjar gå mer mot tågets mitt och ser en pappa komma gående mot mig med sin vagn. Jag märker att vi antagligen kommer hamna i samma del av tåget. Därför raskar jag på mina steg och är flera dörrar ifrån honom när jag kliver på.
 
Tror ni inte pappan med vagnen kommer in efter mig bara ett par sekunder senare?
Suck. Och då var det ändå gott om plats överallt.
 
Jag får helt enkelt leva med att jag är en barnvagnsmagnet antar jag.
 

Uppdrag granskning

Kategori: 2

 
Vissa människor tycks inte ha något hyfs. Alla (utom barn och eventuellt personer med begåvningsnedsättningar) vet att det är fult att stirra. Att granska.

Vissa dagar när jag åker tunnelbana (haha, alltid denna kollektivtrafik i denna blogg!) upplever jag det som att folk glor på mig. Alltså, verkligen granskar. Uppifrån och ner. Och jag lovar att jag inte är paranoid/tror att jag är så vansinnigt attraktiv vissa dagar att folk bara inte kan låta bli att titta. Absolut inte.
 
När folk glor blir jag vansinnigt obekväm. Jag börjar genast oroa mig för om jag har en stor varböld mitt i nyllet eller om jag har mat i ansiktet. Eller något annat otrevligt. För vissa dagar är det faktiskt flera människor som ogenerat tittar. 
 
När jag hade en annorlunda hårfärg kunde jag "köpa" att folk tittade, eftersom det var ganska uppseendeväckande bland alla människor med "normala" hårfärger. Men idag, när jag har sällat mig till skaran med "normalfärgade" hår, så förstår jag inte riktigt varför folk glor. 
 
Det finns ingenting att titta på här! Titta någon annanstans!
 
Och framför allt: inse att det är jävligt fult att granska någon uppifrån och ner. Seriöst.
 
 

Om att tvätta

Kategori: 2

 
Tvätta.
Är inte det så himla trist? För min del så behöver jag gå till ett annat bostadshus för att kunna bruka en tvättstuga. Jag måste alltså bära mina tunga tvättpåsar ner för trappor och sedan iväg till ett annat hus. Visst, det är inte långt - men ändå. Det blir som värsta projektet!
 
Själva tvättproceduren i sig är inte jobbig (att lägga in tvätt i tvättmaskiner + köra igång dem).
Det jobbiga är detta:
 
1) att hänga tvätt. Jag brukar köra en sorts "utmaning" med mig själv, där jag ska lyckas hänga in tvätten i torkskåpet på snabbast möjliga tid. Eftersom jag tvättar mina kläder ut och in och torkar nästan all min tvätt i torkskåp tar det sin lilla tid. Det känns ibland som att eländet aldrig tar slut!
 
2) att vika tvätt. Hur tråkigt är inte det på en skala? Monotont, mekaniskt, står man där och viker, viker, viker tills det känns som att man ska kräkas. 
 
Sedan ska eländet självklart bäras tillbaka igen. Upp för trapporna. Och sedan sorteras i olika låder/garderober/hyllor.
 
Alltså... vad skönt det hade varit med en privat tvätterska/tvättare. Alternativt att ha en tvättmaskin + torkmöjlighet i lägenheten. Galet skönt att slippa tvätta berg av kläder (och dessutom kunna slänga in favoritjeansen direkt i tvättmaskinen om man har råkat slabba ner sig själv).
 
Tummen ner för att tvätta!
 
 

Utpekad

Kategori: 2

 
Häromdagen hade jag parkerat min häck på en bänk ute i det fria.
Helt fridfullt satt jag där och samtalade med en vän, när jag plötsligt får syn på en äldre kvinna lite längre bort. Denna dam tog sig fram med hjälp av två kryckor.
 
Rätt vad det är stannade hon och stirrade på mig - från cirka tio meters håll.
Hennes ögon smalnade av och sedan...
 
... lyfte hon ena kryckan och pekade på mig.
Hon höll kvar kryckan i luften i säkert tio sekunder och gav mig onda ögat.
 
När hon sedan passerade mig gav hon mig en blick som var så giftig och full med avsmak att min konversation med kamraten stannade av eftersom jag blev så perplex.
 
 
Vad ville hon?
Var kryckpekandet ett sorts statement - "stay away", "passa dig" eller kanske "hit, men inte närmre"?
 
Ibland undrar man ju hur människor är funtade...
Ganska ofta faktiskt.
 
 

Om ansikten

Kategori: 2

 
Ibland får jag en sådan vansinnig lust att drämma ett bord i ansiktet på folk.
Se tänder flyga och ögonbryn spräckas. Näsor knäckas.
 
Mina aggressioner tar jag dock hellre ut i text.
I mina texter misshandlar folk varandra friskt.
Våldtar och förstör.
 
Bubblar av ilska och irritation idag.
 
 

Spänna sig

Kategori: 2

 
När jag sitter vid datorn/är stressad hissar jag upp axlarna ända upp till öronen...
Eller ja, det känns ungefär så. Är så. I princip.
 
Ibland kommer jag på mig själv när jag har axlarna uppdragna.
Och så sänker jag ner dem. Slappnar av.
 
Bara för att dra upp axlarna lika fort igen...
 
Inte konstigt att jag har ont i musklerna i ryggen.
Eller ryggen och ryggen... skulderbladen/axlarna.
 
Aj.
 
 

Uttala sig om saker man inte har insikt i

Kategori: 2

 
Något jag kan bli väldigt irriterad på är när folk uttalar sig om saker de inte har en aning om.
Ett konkret exempel på det är när folk ska uttala sig om HBTQ-frågor - fast de själva inte har den minsta beröringspunkt med området. Fan, låt de som är experter vara experter, okej? Jag som själv är gay har liksom aldrig claimat min rätt att uttala mig om kvantfysik, till exempel.
 
Jag anser att om man bör ha någon beröringspunkt - eller åtminstone vara JÄVLIGT väl påläst - om man ska yttra sig i en fråga eller lyfta ett förslag. Idag fick jag bevittna en person göra bort sig inför en grupp människor genom att lägga fram ett förslag som var så urbota uppe i det blå att ingen fattade någonting/folk blev irriterade. Och personen i fråga fångade inte detta utan fortsatte bara mala på, trots att hen blev tillsagd att det ämne hen ville ta upp diskuteras löpande dem sinsemellan.
 
Så en stillsam uppmaning... snälla, låt bli att uttala er om sådant ni inte har 100% koll på.
Ni gör bara bort er själva. Det uppfattas som oseriöst tycker jag.
Löjligt. Fjantigt rent av.
Faktiskt.
 
 

Närhet vs. distans

Kategori: 2

Det här med närhet är en tveeggad fråga för mig. Min attityd och inställning till det skiftar helt beroende på vem det är som är med mig.

När det handlar om människor jag känner och tycker om har jag inget problem med närhet. Jag tycker det är mysigt och kramar ofta och gärna på mina vänner.

När det gäller flickvänner/kärlekar är jag väldigt fysisk och en sucker för närhet. Jag måste få vara nära och jag måste ha en tjej som också gillar det, annars känner jag mig olycklig. Det behöver inte vara så mycket... kanske bara hålla handen, eller hålla min hand i hennes hår när vi ser en film. Fast helst kramar och pussar. Smyger ofta upp bakom och fångar in min dam i famnen till exempel.

Men när det gäller främlingar/människor jag inte är så tjenis med är det helt annan femma. Jag har ett väldigt stort behov av distans och en stor personlig sfär. I mitt "rum" vill jag inte släppa in kreti och pleti. De ska hålla sig på avstånd - minst 1,5 meter ifrån, ungefär (vi gjorde ett test på detta på tjejjoursutbildningen, jag och min övningspartner var de som hade störst behov av distans).

Jag mår dåligt av trängsel. Får krupp på att vara i stan till exempel när det är mycket folk i omlopp. Eller när det är rusningstrafik och man tvingas stå med näsan i någons armhåla på tunnelbanan... fy!

Jag kliver hellre undan för någon som älgar på mot mig än kräver min plats. Just för att min personliga sfär och behov av distans är större än min önskan att hävda mig. Om någon försöker tränga sig före mig i kön släpper jag förbi personen i fråga till exempel.

Ibland när jag har folk för nära mig önskar jag att jag kunde fälla ut taggar, likt en igelkott, så jag kan få mer space.

Stora jävla män

Kategori: 2

Igår när jag satt på bussen hade jag mycket bagage med mig. Ni vet, det blir så ibland... fullproppad ryggsäck och även en större väska.

Jag hade placerat mig vid barnvagssektionen på bussen och satt med väskorna mellan mina knän för att hålla dem på plats. Alltså tog jag upp en del plats, men kunde inte göra så mycket åt saken.

Efter ett tag kliver det på en STOR ("stor" som i lång, krallig och fet) och fullkomligt vräker ner sig själv bredvid mig. Typ... slänger sig på mig nästan. Satte sig fan nästan på mig!

Sen sitter han där bredbent och ogenerat och naglar upp mig mot fönstret.

När detta händer blir jag så purken att jag skrevar tillbaka och pressar mitt ben mot Herr Jag-har-så-stora-familjejuveler-att-jag-måste-sitta-med-benen-tre-meter-isär. Detta är dock ingen favorit, eftersom jag avskyr främmande människors närhet.

Men nog ska de få tillbaka, dessa stora jävla män.

Tunnelbanemusikanter

Kategori: 2

 
Något jag verkligen går igång på är människor som envisas med att spela instrument på tunnelbanan. Seriöst - DON'T DO IT! Jag blir vansinnig.
 
Här står jag med min egenvalda musik från iPoden i öronen och vill bara ha en lugn stund (för mig så är resor i kollektivtrafiken ett utmärkt sätt att ha egentid... om det inte är rusningstrafik och fullsmockat med folk alltså)... och så kommer du, i typ 90% av fallen en man, och jallar igång med en gitarr/fiol/shaky-shaky-instrument/trumpet... eller något annat infernaliskt jävla instrument.
 
Sen står du där och sjunger halsen av dig (eller blåser stormvindar genom din trumpet) och river av en dänga på ditt instrument som om det inte fanns någon morgondag. Dränker min musik. Och inte lämnar du heller någon plats för mig att flytta på mig heller.
 
Allra värst är det när jag är bakfull och har huvudvärk. 
Jag lyckas nästan alltid få med mig en tunnelbanemusikant då, när det känns som att skallen ska sprängas.
Det har hänt mer än en gång att du, härliga tunnelbanemusikant, har ställt dig precis framför mig vid dörrarna och dragit igång en vrålfest utan dess like.
 
Jag förstår absolut konceptet, att du behöver pengar... men snälla du, kan du inte spela någon annanstans? Någonstans där man faktiskt kan fly från dig?
 
Hemskaste instrumentet som finns är nog elfiol eller dragspel tror jag.
Eller trumpet. Det är omöjligt att välja.
 
De senaste gångerna jag åkt tunnelbana har jag råkat ut för samme tunnelbanemusikant fyra gånger.
Han är spanjor, stinker svett och sjunger "La Bamba", ivrigt ackompanjerad av sin akustiska gitarr.
Jag vill nästan lägga mig ner på golvet och gråta när han kliver på min vagn. För varje gång jag sett honom har han ställt sig precis framför mig och nära nog haft ihjäl mig med sin fruktansvärda kroppsodör.
Och sin sångröst...
 
Jag såg honom faktiskt senast idag när jag var på väg hem.
Tack och lov på en annan tunnelbana - såg honom genom fönstren när jag skulle byta perrong.
Ibland är Gud god.
Om hen nu finns.
 

Att prova bh-ar... och byxor!

Kategori: 2

 
Ärligt talat.
Finns det något som är värre än att prova byxor/bh-ar?
 
Byxor är tamejfan riktigt jävla deprimerande att prova.
Man tycker liksom att man ändå är någorlunda normal.
Eller ja. Visst, jag har mycket lår, höfter och ass (ett riktigt arsle, faktiskt: man skulle nästan kunna ställa en öl på den), men jag är inte extrem på något sätt. Hur som helst.
 
Jag skulle prova lite jeans för någon månad sedan. I "vanliga" affärer såsom HM, KappAhl, Lindex... ja, ni vet. Normalt sett brukar jag alltid handla jeans på Weekday eller Carlings - har nog faktiskt aldrig köpt ett par jeans från någon av de där "vanliga" affärerna. Men vid detta tillfälle kände jag för att köpa ett par brallor samma dag och jag befann mig i ett centrum utan någon av mina jeansaffärer. Så jag testade.
 
Jag tog brallor i de största storlekarna (som är större än de jag brukar köpa från Carlings/Weekday) och även sådana som var i stretch OCH i stora storlekar. Tror ni jag fick på mig något av de där paren eller? NIET!! De fastnade för fan redan på låren... eller tja, vissa till och med strax efter knäna... vissa gick upp över höfterna, men var milsvida ifrån att kunna knäppas. Hallå... snacka om att känna sig fet. Och då undrar jag rent spontant hur människor som faktiskt är riktigt stora gör när de ska handla jeans...
 
Den sista affären jag och min vän gick till var Lindex. Där hittade vi en "generous"-avdelning för överviktiga. Arg och lite ledsen som jag var nappade jag åt mig de största paren jeans jag kunde hitta. Och de fick jag på mig minsann! Det blev till och med hängbrallor av dem. Löst sittande alltså.. och det var ju trevligt. Fick alltså med mig jeans... men att jag var tvungen att gå till generous-avdelningen för att lyckas med detta känns ju lite skevt alltså. Är det jag som har jättekonstiga mått? Eller är jag fet? Man börjar ju fundera en hel del.
 
Sen har vi detta gissel med bh-ar. Jag har behövt handla nya bh-ar i flera månader, säkert ett halvår. Har tre stycken trotjänare; två av dem är utslitna och ser rätt sjabbiga ut, den tredje är också lite sliten samt ger mina bröst en jävligt ful form. Inte riktigt okej alltså.
 
Jag har dock dragit ut på det där bh-projektet i evigheter just för att jag tycker att det är så sjukt träligt att prova dem. Bh-ar måste man ju faktiskt prova (samma sak med byxor...), eftersom storlekar kan skifta beroende på modell + att det inte är alla modeller som passar ens kroppstyp/bröst. Igår var det då dags. Det var Dagen med stort D. Dagen för bh-inköp.
 
Jag var bakfull som ett djur. Vi kan börja med att erkänna det tycker jag. Jag mådde verkligen apa, men hade gett mig fan på att jag skulle genomföra detta helvetiska projekt ändå just eftersom jag verkligen behöver nya tutthållare... bakissvettig med huvudvärk och illamående äntrade alltså jag och min vän en klädaffär. Först tänkte jag faktiskt bara köpa bh-ar rakt av utan att prova dem, men min kära vän övertalade mig att testa. Dessutom kände jag själv att det nog vore en god idé, eftersom det ju som sagt faktiskt är så att alla bh-ar inte passar ens kroppstyp.
 
Och jag kan bara säga så här: fan vilken tur det var att jag testade dem!
Det var dock rena helvetet. Jag stod i det där fruktansvärda ljuset i provrummet som verkligen framhäver varenda liten por och orenhet i huden... dessutom ser jag ut som en strandad val i provrum. Man ser ju sig själv i flera speglar, och det är ingen go syn ska jag tala om. Fy vad äcklig jag ser ut. Jag HATAR att vara inne i provrum, vill bara gömma mig. Eller försvinna genom ett hål i golvet.
 
Jag krängde hur som helst av och på mig de där jävla bh-arna. De tre första gick antingen inte runt bröstkorgen, eller också så täckte de inte brösten. Min vän var väldigt snäll och sprang och hämtade andra storlekar åt mig, så jag slapp ge upp provrummet. Jag tror jag provade fem-sex bh-ar totalt. Hemskt var det, jag hatade varje sekund. Blev bara allt mer rödflammig och svettig, för - just det - man blir ju alltid så jävla svettig i provrum. Under de där starka lamporna...
 
Eftersom jag rev och slet i de där bh-arna, tämligen hårdhänt, blev jag också alldeles rödstrimmig i huden. Inte glad kropp kan man väl lugnt säga. När jag äntligen hade provat färdigt skyndade jag mig att sätta på min gamla sunkiga bh och kläderna och hurta ut. Betala fort och sen lämna innerstan för att bakisdö i min väns soffa.
 
Sensmoralen med denna story?
Ja, hör ni... 
 
1. det finns en skev kroppsuppfattning hos jeanstillverkare.
Alternativt är jag bara väldigt fet och onaturlig.
 
2. prova aldrig bh-ar när ni är bakfulla. Okej?
Det är ju jobbigt nog som det är, men det blir tio resor värre om ni är på väg att spy och bakissvettas... plus svettas av lamporna i provrummet...
 
3. ... om ni redan är lite känsliga/inte är på topp, prova inte kläder. Alls.
Det är bara deprimerande.
 
Over and out.
 
 
PS: det var faktiskt verkligen tur att jag provade bh-arna. I normala fall har jag 75/80C i bh-ar... men de jag köpte igår är i storlek 85C och 80D. Det ni. Lite skillnad faktiskt.
 

Ångest och panik

Kategori: 2

 
Denna förmiddag fick jag problem med avloppet i mitt badrum. Detta har hänt en gång tidigare för två år sedan och då fick jag hit en jour som åtgärdade felet.
 
Trots att jag är 21 år gammal och klassas som vuxen ger blotta tanken på att ringa folk mig panik och ångest. Jag har en fantastiskt fin telefonskräck som förvisso blivit bättre med åren, men som fortfarande ligger kvar och skvalpar. Det som händer är att jag börjar skaka i hela kroppen, blir darrig på rösten/svamlar och att pulsen rusar. Jag gör allt jag kan för att slippa ringa.
 
Men eftersom detta är ett problem av sådan art att jag inte kan lösa det själv (tro mig, jag försökte) så tvingades jag nu, alldeles nyss, att först ringa styrelseordföranden för denna bostadsrättsförening och sedan jourmontören.
 
Kommer få besök av dem idag. Hoppas de kan fixa problemet.
Medan jag väntar sitter jag och har ångest och vill verkligen inte ha hit folk.

Crappy days

Kategori: 2

 
Den här dagen har lämnat en hel del att önska.
Hej klagomuren!
 
Till att börja med: suttit i en varm bil med en knastrig stereo i princip hela dagen.
 
Så, nu ska ni få veta varför dagen har varit dålig (jag jobbar inom hemtjänsten denna sommar, för er som missat det):
 
1. mitt första morgonbesök = grinig gubbe som inte hade någon koll på vare sig tidpunkt, datum eller anledningen till att jag var där. Fick skäll och klagomål på den frukost jag gjorde i ordning.
 
2. mitt andra besök = ett dement par där mannen var riktigt uppe i det blå. Fick förklara 15-20 gånger vilken dag det var, men han vägrade tro mig. Gick bara på om och om igen om andra datum. Pratade ihjäl mig också. Tjatade om ett sjukhusbesök och en massa annat som jag redan hade hört 100 gånger. Om inte mer.
 
3. mitt tredje besök = Sveriges sunkigaste lägenhet. Det flög omkring insekter och jag tvingades vara kvar där längre eftersom jag fick springa fram och tillbaka mellan köket och badrummet och leta efter någorlunda rena kläder till vårdtagaren. När jag böjde mig ner för att hjälpa vårdtagaren på med ett klädesplagg slog en stark lukt av gammal, varm urin mot mig. Blandat med den äckliga grundstank som redan finns i lägenheten...
 
4. mitt fjärde besök = ny vårdtagare för mig, visste inte vart hen bodde riktigt. Stannade vid en trottoarkant och tittade på min karta över området. En tant står på trottoaren och stirrar ut i luften. Precis när jag ska börja köra igen väljer hon att gå ut - mitt i vägen, precis framför bilen. Fick tvärnita.
 
Parkerade bilen på en förhyrd plats, då det var det enda som fanns i närheten. Fanns säkert 40 stycken lediga att välja på, så jag tog bara en på måfå. Kliver ur bilen och börjar leta efter lägenheten, går helt vilse. Har på mig alldeles för varma kläder i den starka hettan och börjar svettas något så kolossalt; dels av stress, dels av värme.
 
Traskar runt i säkert 10-15 minuter innan jag hittar rätt port. Då visar det sig att denna port är låst och att det inte finns någon möjlighet att öppna den med portkod. Och vi har ingen nyckel till denna vårdtagare = kan inte komma in på det viset. Får ringa vårdtagaren och blev guidad till baksidan. Fick gå runt ett höghus, världens omväg, för att komma till rätt plats. Fick gå in via en balkongdörr.
 
På väg till bilen (ska handla åt denna vårdtagare) ser jag att en unge cyklar runt min bil med en mobiltelefon tryckt mot örat. Jag låser upp bilen och börjar gå mot förardörren, varpå ungen gapar "det där är vår parkeringsplats!". Skitbitter. Av alla jävla parkeringsplatser som stod tomma så var det tvunget att just den jag valde skulle uppmärksammas av p-platsinnehavarna. Vadå, står de och övervakar platsen genom ett fönster eller vad?
 
När jag ska handla åt denna vårdtagare visar det sig att en av de viktigaste varorna på inköpslistan är slut, så jag får ringa hen och rådfråga. Löste sig ändå.
 
När jag är på väg från vårdtagaren kliver plötsligt en gubbe ut i gatan (han gick runt en bil). Var en hårsmån från att köra på honom.
 
5. är på väg att krocka med en bil som kommer från vänster efter besök nummer fem. Bilen körs självklart av en äldre man.
 
6. när jag äntligen har lunchrast och har kommit tillbaka till kontoret inser jag att jag glömt lämna några beställningslistor till vårdtagare nummer fyra. Fan också.
 
Resten av dagen gick helt okej.
Det kanske tycks dumt att klaga, men det var verkligen inte min dag.
Ett stort fång rosor ska dock gå till min lill-samordnare, som mötte mig på ICA när jag höll på att ge upp på grund av allt dåligt som hänt. Stod nästan och slet mitt hår. Hon utförde apoteksärendena åt den vårdtagare jag skulle fixa åt. Så snällt. Sparade mig 15-20 minuter.
 
Summan av kardemumman? Äldre människor är otäcka och kommer försöka att antingen ha ihjäl dig eller hålla dig skyldig för vållande till annans (deras) död!

Tidspress

Kategori: 2

 
Jag avskyr att känna det som att tiden rinner mellan fingrarna på mig. 
Att tvingas vara på en särskild plats vid en särskild tidpunkt. Även om jag är duktig på att passa tider så tycker jag det är jobbigt. Jag vill kunna ha obegränsat med tid! Särskilt när jag är med någon/några jag gillar. 
 
Jag är den där som aldrig vill gå in från balkongen, utan "bara ta en till" cigg. Bara en till. Bara ett par minuter till. Jag är den där som kan vara på väg att somna i soffan, men ändå inte vilja gå och lägga mig. Vill aldrig att tiden ska ta slut om jag har det trevligt.
 
Igår/idag var det för lite tid. Tiden går ibland så fort, ibland så långsamt.
Förstår mig inte på tiden alltid. 
 
Skulle vara skönt att ha en start/paus-knapp till klockan. Kunna stanna och vila i ögonblick ibland.
Njuta.
 

Detta jävla regn!

Kategori: 2

 
Jag är så hundans trött på svensk "sommar". Idag har det varit ett riktigt jävla busväder: åska/blixtar och spöregn. S-pö-r-e-g-n.  Självklart skulle jag då jobba kväll denna fantastiska sommardag, då regnet drog igång lagom tills jag skulle åka iväg.
 
Det är ungefär 2 minuters promenad från busshållplatsen till kontoret. Jag blev dyblöt på dessa minutrar. Såg ut som att jag hade tagit ett dopp med kläderna på. Min samordnare tyckte jag skulle slänga in byxorna i torktumlaren och vira en filt runt benen, men så roligt tänkte jag inte ha. Har ingen lust att köra någon sorts striptease och bjussa på hud för mina kollegor. 
 
Istället satt jag och frös under en filt och hade ångest för att jag var tvungen att gå ut i ruskvädret. Turligt nog för mig så hade jag
 
a) tillgång till tjänstebilen
b) den enorma turen att regnet upphörde efter första besöket.
 
Dagen blev alltså okej ändå.
Men kan säga så här: mina kläder blev aldrig riktigt torra.
Det är ett under att jag inte blivit sjuk än...
 

Att inte ha kontroll över en situation

Kategori: 2

 
Jag avskyr att känna mig bortkollrad eller som att jag inte har kontroll.
Som att det jag håller på med blir ett skenande tåg och att jag slitit sönder styrgrejen.
 
Ikväll kände jag det lite som så. Jag arbetade och hamnade hos en vårdtagare jag tycker är väldigt svår. Eller, förlåt, korrigering: alla tycker att denna vårdtagare är svår. Det finns en anledning, eftersom hen är sjuk, men ändå.
 
Hen har bra och dåliga dagar. Det här var en av de sämre. Och jag stod och lockade, pockade, lirkade, flörtade, charmade och försökte verkligen med alla mina kort (utom aggression, för det leder aldrig någonvart). Ingenting fungerade. Till slut var jag och min kollega tvungna att gå vidare.
 
Det är ett misslyckande. Och jag hade inte kontroll över situationen.
Jag gillar inte att känna mig så. Jag gillar inte att inte veta vad jag ska göra.
 
Jag antar att jag inte direkt är ensam om det.

Tunnelbanevagnar

Kategori: 2

 
Scenario:
 
Det är en skön sommarkväll. Du har din favoritmusik i öronen, solen i ögonen. Du blundar, låter värmen smeka ditt ansikte. Tänker på saker som gör dig lycklig. Kanske är du kär. Kanske inte. Hur som helst, du mår bra. Smakar på stunden, njuter av smaken.
 
Ditt tåg mot stan/söderort/västerort/någon ort rullar in på spåret. Det sjunger i rälsen, gnisslar om bromsarna. Tunnelbanedörrarna öppnas med ett dunsande läte. Luft pyser ut, människor pyser ut. Du pyser in.
 
Till din stora glädje ser du att vagnen i princip är tom. Din stora glädje grundas av att du är svensk, och att svenskar generellt sett skyr närkontakt med främlingar. Helst skulle vi nog vilja omsluta oss själva i en bubbla då vi åker kollektivt, för att skydda oss själva från andras baciller/beröring. Kanske är det ett sorts Stockholmssyndrom. Kanske inte.
 
Du slår ner din välformade (eller deformerade) stjärt på ett säte. Sätet närmast fönstret, eftersom det är rogivande att se ut genom rutan och drömma sig bort. Du hasar ner på sätet, sträcker ut benen och rätar ut din kropp. Som en nyvaken katt. Hade du kunnat hade du kanske spunnit. Kanske. Kanske inte.
 
Tåget smyger mjukt igång. Du har blicken ut genom fönstret, är långt bort i tankarna. Plötsligt ser du en skugga närma sig i ögonvrån. Du bryr dig dock inte om att se efter vem/vad det är. Förrän denna skugga har slagit sig ner i samma sätessektion som dig, mitt emot dig. Trots att du i princip är den enda passageraren i vagnen och att det finns massor med lediga säten. Sätessektioner, till och med. Kanske tänker du att människan i fråga är knäpp/dum i huvudet. Kanske inte.
 
Du ger människan i fråga en frågande blick. En dömande blick. Varför sitter du här när du kan sitta var som helst annars? Varför var du tvungen att sätta dig så nära mig när vagnen nästan är tom?
 
Kanske har/får du ett svar på det. Kanske inte.
 
~
 
Kan någon svara på det?
Jag blir lite lätt rädd när det där händer.
Svensk som jag är. Och stockholmare.

Livet är underbart!

Kategori: 2

 
Hej klagomuren.se.
Jag har haft en riktigt vacker lördag.
 
Det började med att jag klev upp klockan tjugo i sex för att åka till jobbet. Väl där så inser jag att ingen annan har kommit ännu = lokalen är inte upplåst och jag vet ej hur larmet fungerar. Till råga på detta inser jag att det börjat regna, vilket innebär ytterligare en dag i "regntjänsten" snarare än hemtjänsten.
 
Efter en tids väntan på ett kallt trapphusgolv kommer så två av mina kollegor. Vi låser upp och går in; min ena kollega slår av larmet. Gick det som det skulle då? Nej, självklart inte - larmet drog igång för full maskin bara ett par sekunder senare. Och rent instinktivt kände jag på mig att den här dagen inte skulle bli en bra dag.
 
När jag mottar mitt schema ser jag att jag ska gå ensam till en vårdtagare som jag tycker är läskig, då hon kan bli våldsam. Har heller inte gått till henne ensam förut och känner mig därför liten och rädd. Gick med en ångestklump i magen ända fram till det besöket, som var precis innan lunch. Alltså ett par timmar av oro och mental stress.
 
Eftersom min runda inkluderade ganska spridda boplatser runtom i Brandbergen fick jag den stora äran att ta nycklarna till hemtjänstens bil. Jag är lite sen, så jag köttar ut i regnet och in i garaget. Vår bil står parkerad längst in i garaget (så klart) och väl där ser jag att bilen inte är på plats. Alltså står den på uteparkeringen. Jag måste erkänna att jag suckade högt då jag tvingades vända på klacken och pinna iväg. Jaga bil på morgonen är inte någon favorit.
 
Jag slog mig ner bakom ratten och fick ett okej av alkolåset. Bra, bara att tuta och köra... eller? När jag börjar köra dyker symbolen för kylarvätska upp, blinkandes och pipandes. Fan i hela helvetet också. Så himla inte okej! Men jag kör vidare och uträttar två besök - ackompanjerad av den blinkande och tjutande symbolen.
 
Efter mitt andra besök dök det upp en ny symbol... varningssymbolen, med ett rött utropstecken. Pipandet var brutalt; jag blev livrädd för att motorn skulle koka ihop, börja brinna/explodera och förinta min person. Och det gick ju inte för sig, eftersom jag hade en massa personer att ta hand om. Alltså kör jag tillbaka till vår parkering och bedjar till bilen att den ska stå ut och orka stånka sig bort till sitt hem. Och tja, eftersom jag skriver detta så ser ni ju att jag överlevde.
 
Det blev till att snabbt springa in på kontoret och skifta till en cykel. I flygande fläng genomförde jag ett par frukostbesök och fick trampa på utav bara helvete, eftersom vårdtagarna som sagt bodde långt ifrån varandra. Efter dessa frukostbesök var det dags för Besöket med stort B. Besöket hos vårdtagaren som kan bli våldsam. Jag kände mig alldeles darrig inombords.
 
Besöket gick faktiskt helt okej ändå. Jag blev inte slagen. Men det var en lättnad att få ge sig av.
 
Till lunchen utbröt det ett smärre kaos bland personalen av diverse olika skäl. Jag blev dessutom utskälld i telefon av en vårdtagare som jag skulle ringa och kolla läget med (se om hon behövde hjälp med lunch). Mycket trevligt... eller? Jag och en kollega pratar om våra kaotiska morgnar och jag börjar sjunga lite på "Vilken härlig dag!" (Gärdestad) - då röt en annan kollega åt mig att vara tyst eftersom han satt i telefon. Okej, jag förstår honom, men det var ändå inte så kul.
 
Eftermiddagen fortlöpte utan några incidenter, annat än att somliga personer gillar att lägga näsan i blöt. Och att detta är ganska irriterande.
 
Nu är det kväll och jag ska sova så fort detta inlägg är postat. Jag kom ganska nyligen hem, har hämtat mina föräldrar från ett litet galej. Kommer gåendes mot mitt hus och upptäcker omedelbart att en granne har fest. En jävligt högljudd sådan.
 
Om jag vill skjuta mig själv? Ja, faktiskt.
Hoppas ni har haft en bättre dag, amigos.
 

Svensk sommar...

Kategori: 2

 
... vilket skämt. Vad fan är det här?
Regn, regn och mera regn. Jag blir galen.
 
Jag vill kunna sitta ute i parker och dricka alkohol/ha picknick med mina vänner.
Jag vill kunna sitta i skuggan med ett block och skriva noveller.
Jag vill kunna ta en cigarett utan att den ska dränkas.
Jag vill kunna gå ut i shorts och veta om att jag inte kommer frysa.
 
Denna sommar arbetar jag inom hemtjänsten.
99% av mina arbetspass har slutat med att jag blivit dyngsur. På riktigt, alltså.
Jag brukar skoja med mina gamlingar om att hemtjänsten borde byta namn till "regntjänsten".
 
Senast igår blev jag dränkt av ett sånt där typiskt sommarregn, när himlen öppnar sig och regnet slår så hårt att det gör ont. Jag lyckades pricka in det där regnet perfekt, stod ute och tog en mikropaus innan nästa besök. Medan övriga människor sprang som vettvillingar runt mig stod jag bara still och drog långa bloss på min cigg. Orkade inte bry mig, liksom.
 
När ska vi få återse solen?
Kommer det ens hända?
 
Jag börjar tvivla.

Längtan och saknad

Kategori: 2

 
Alla har vi någon gång känt saknad.
Det kan vara efter en person, efter ett djur, efter en plats... efter vad som helst, egentligen.

Alla har vi någon gång känt längtan.
Det kan vara efter en person, efter ett djur, efter en plats... efter vad som helst, egentligen.
 
Längtan och saknad är två delar av det mänskliga känslospektrat som jag gärna skulle dämpa. För när jag väl längtar eller saknar, då gör jag det så att det känns rent fysiskt i mig. Det kryper i kroppen på mig och jag blir rastlös - trummar med fingrarna/fötterna, till exempel. Och så känns det inombords. Tänk extrem törst, hur det känns. Så känns det i mig, fast i hjärtat. 
 
Längtan och saknad är indikationer på att man (ja, man!) tycker om någon/något. Eller har tyckt om. Nostalgi är ju ett klockrent exempel på det. Alla har vi varit nostalgiska, inte sant?
 
Jag är en jävel på nostalgi.
Jag är nog en jävel på att tycka om folk för mycket över huvud taget när jag väl en gång har fastnat för dem.