Bittra Tjejen

 

Hej klagomuren.se.

Jag har haft en riktigt vacker lördag.

 

Det började med att jag klev upp klockan tjugo i sex för att åka till jobbet. Väl där så inser jag att ingen annan har kommit ännu = lokalen är inte upplåst och jag vet ej hur larmet fungerar. Till råga på detta inser jag att det börjat regna, vilket innebär ytterligare en dag i "regntjänsten" snarare än hemtjänsten.

 

Efter en tids väntan på ett kallt trapphusgolv kommer så två av mina kollegor. Vi låser upp och går in; min ena kollega slår av larmet. Gick det som det skulle då? Nej, självklart inte - larmet drog igång för full maskin bara ett par sekunder senare. Och rent instinktivt kände jag på mig att den här dagen inte skulle bli en bra dag.

 

När jag mottar mitt schema ser jag att jag ska gå ensam till en vårdtagare som jag tycker är läskig, då hon kan bli våldsam. Har heller inte gått till henne ensam förut och känner mig därför liten och rädd. Gick med en ångestklump i magen ända fram till det besöket, som var precis innan lunch. Alltså ett par timmar av oro och mental stress.

 

Eftersom min runda inkluderade ganska spridda boplatser runtom i Brandbergen fick jag den stora äran att ta nycklarna till hemtjänstens bil. Jag är lite sen, så jag köttar ut i regnet och in i garaget. Vår bil står parkerad längst in i garaget (så klart) och väl där ser jag att bilen inte är på plats. Alltså står den på uteparkeringen. Jag måste erkänna att jag suckade högt då jag tvingades vända på klacken och pinna iväg. Jaga bil på morgonen är inte någon favorit.

 

Jag slog mig ner bakom ratten och fick ett okej av alkolåset. Bra, bara att tuta och köra... eller? När jag börjar köra dyker symbolen för kylarvätska upp, blinkandes och pipandes. Fan i hela helvetet också. Så himla inte okej! Men jag kör vidare och uträttar två besök - ackompanjerad av den blinkande och tjutande symbolen.

 

Efter mitt andra besök dök det upp en ny symbol... varningssymbolen, med ett rött utropstecken. Pipandet var brutalt; jag blev livrädd för att motorn skulle koka ihop, börja brinna/explodera och förinta min person. Och det gick ju inte för sig, eftersom jag hade en massa personer att ta hand om. Alltså kör jag tillbaka till vår parkering och bedjar till bilen att den ska stå ut och orka stånka sig bort till sitt hem. Och tja, eftersom jag skriver detta så ser ni ju att jag överlevde.

 

Det blev till att snabbt springa in på kontoret och skifta till en cykel. I flygande fläng genomförde jag ett par frukostbesök och fick trampa på utav bara helvete, eftersom vårdtagarna som sagt bodde långt ifrån varandra. Efter dessa frukostbesök var det dags för Besöket med stort B. Besöket hos vårdtagaren som kan bli våldsam. Jag kände mig alldeles darrig inombords.

 

Besöket gick faktiskt helt okej ändå. Jag blev inte slagen. Men det var en lättnad att få ge sig av.

 

Till lunchen utbröt det ett smärre kaos bland personalen av diverse olika skäl. Jag blev dessutom utskälld i telefon av en vårdtagare som jag skulle ringa och kolla läget med (se om hon behövde hjälp med lunch). Mycket trevligt... eller? Jag och en kollega pratar om våra kaotiska morgnar och jag börjar sjunga lite på "Vilken härlig dag!" (Gärdestad) - då röt en annan kollega åt mig att vara tyst eftersom han satt i telefon. Okej, jag förstår honom, men det var ändå inte så kul.

 

Eftermiddagen fortlöpte utan några incidenter, annat än att somliga personer gillar att lägga näsan i blöt. Och att detta är ganska irriterande.

 

Nu är det kväll och jag ska sova så fort detta inlägg är postat. Jag kom ganska nyligen hem, har hämtat mina föräldrar från ett litet galej. Kommer gåendes mot mitt hus och upptäcker omedelbart att en granne har fest. En jävligt högljudd sådan.

 

Om jag vill skjuta mig själv? Ja, faktiskt.

Hoppas ni har haft en bättre dag, amigos.

 

 

 

Har ju bloggat om detta på annat håll tidigare men kände att jag kunde gnälla lite till...

 

Ja, min kära vän epilatorn. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Alltså...vem fan var det som uppfann den egentligen? En jävla pryl som är tänkt att användas över hela kroppen som går ut på att sakta, sakta plåga sig själv till skakningar och adrenalinkickar. Sakta rycker man ut hårstrå efter hårstrå, ungefär som vaxning, fast myyyyycket långsammare. Ben, armar, bikinilinje (varför inte brasilianskt när man ändå håller på), armhålor, mage (?) och kanske rygg för den som är hårig. FY FAN är det enda jag har att säga.

 

Likväl sitter jag där i maj varje år och tänker att nu är det dax. Biter ihop och kommer halvvägs. Sen skakar jag så mycket att jag inte kan fortsätta. Men det måste jag ju, kan ju inte sluta när halva jobbet är gjort liksom. Ger upp i slutet av juni och inser att min trogne vän rakhyveln saknar mig oerhört. Jag saknar honom (ja, min rakhyvel är en han). Och så ligger den där rosa svindyra superepilatorn där och hånar mig. För att jag inte står ut. Jag är smärttålig men viss smärta är inte värt besväret. Så är det bara. Och förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg det nästa maj när solen återigen börjar visa sig...

 

(jag kan ju för övrigt garantera att det säkerligen var en man som uppfann den. Jävla skitpryl alltså...)

 

 

 

 

Blir ju lite trött när jag läser tidningen. Alla dessa jävla rubriker. Okej, jag förstår. Jag ska vara smal och sommarsnygg med platt mage, jag ska alltid vara redo för sex, jag ska uppenbarligen dricka nyttigt vatten (som att det vanliga är så jävla onyttigt) och jag ska inte svettas. Kul. Tack för påminnelsen.

 

Och för vem är detta då? Vem riktar sig all denna reklam till? Är det männen som inte ska svettas och ha platt mage och dricka "hälsovatten"? Männen vill visserligen ha platta magar, helst ett 6-pack, men inte fasiken har de svettnoja heller och aldrig att de skulle få för sig att ställa sig och tillverka eget "hälsovatten". Och då tänker jag liksom såhär...är vi kvinnor så jävla lättlurade att vi går på all reklam eftersom majoriteten av reklamen vänder sig till oss. Va, är vi det?

 

Tragiskt. Sluta noja. Njut av livet. Skit i om du har platt mage, du är lika snygg för det. Alla svettas, get over it. Drick vanlig vatten, jag lovar, det är nog lika hälsosammt...om inte annat har du tid över till roliga saker istället för att tillverka "hälsovatten". Eller jag vet, sluta läs skräptidningar, och lev livet istället. Skittidningar.

 

 

 

 

... vilket skämt. Vad fan är det här?

Regn, regn och mera regn. Jag blir galen.

 

Jag vill kunna sitta ute i parker och dricka alkohol/ha picknick med mina vänner.

Jag vill kunna sitta i skuggan med ett block och skriva noveller.

Jag vill kunna ta en cigarett utan att den ska dränkas.

Jag vill kunna gå ut i shorts och veta om att jag inte kommer frysa.

 

Denna sommar arbetar jag inom hemtjänsten.

99% av mina arbetspass har slutat med att jag blivit dyngsur. På riktigt, alltså.

Jag brukar skoja med mina gamlingar om att hemtjänsten borde byta namn till "regntjänsten".

 

Senast igår blev jag dränkt av ett sånt där typiskt sommarregn, när himlen öppnar sig och regnet slår så hårt att det gör ont. Jag lyckades pricka in det där regnet perfekt, stod ute och tog en mikropaus innan nästa besök. Medan övriga människor sprang som vettvillingar runt mig stod jag bara still och drog långa bloss på min cigg. Orkade inte bry mig, liksom.

 

När ska vi få återse solen?

Kommer det ens hända?

 

Jag börjar tvivla.

 

på bild kan man ha olika åsikter om. Vissa gillar att visa upp sig. Vissa gör det inte. En sak gemensamt är väl ändå kanske att man faktiskt vill visa upp bilder man gillar på något sätt. Alla kort blir ju inte alltid klockrena.

 

 

(för er som inte ser så ser killens tumme ut som flickans snopp...)

 

 

 

Satt på tåget. In kom en kvinna, en stilig elegant kvinna. Proper i 45-års åldern. Hon tittade på mig på ett lite nedvärderande sätt och satte sig sedan mitt emot mig. Hon sitter och fipplar lite med mopbilen och lyssnar på musik, antar jag då hon hade hörlurar i. Men sen...sen får hon ett samtal och jag blir lite konfunderad.

 

Hon pratar som att hon kommer från Botkyrka. Inte för att jag säger att det är någonting fel med just Botkyrka...bortsett från att man måste ha kniv för att överleva och att man inte kan vistas där nattetid. Men jaja, hon pratar i alla fall med en person som jag antar är hennes väninna och hennes samtal kan inte undgå någon då hon praktiskt taget skriker i hela vagnen. Hon är på väg till **** för att jobba. Och hon mår "såååå jääääävla dåligt asså" här sjunker hon ned i sätet alá 14-årig ascool kille, pustar högt och smeker sig över sin nu uppblåsta mage (som att kompisen skulle se...). Hon blev ju så jääääävla full asså och Henke typ kasta ut henne vid två. Och hon kommer typ gå till jobbet och säga att hon spräckt en tand eftersom hon är sååååå jääääävla bakis asså. "Men nej, shit, tror du jag stinker sprit eller? Men asså, jag slutade ju dricka vid halv två ju". Sen konstaterar hon att hon måste tugga "skitmycket tuggummi" för att inte stinka.

 

Resten av samtalet går ut på att hon föreläser för sin väninna om att mannen vid namn Henke, som kastat ut henne, faktiskt stötte på henne för några år sedan. Och asså, det är liksom precis så killar är va. Om man inte ger efter beter de sig som svin. Och det gjorde han enligt henne. Hon kommer inte ihåg varför hon blev utkastad men det handlade om något bråk som urartade. Samt att hon ska på fest igen i kväll och att hon faktiskt inte orkaaar men hon måste ju och huuuuur orkar Carina hålla på så varje dag? Hon festar ju jämt!

 

Jag var tvungen att skruva ner volymen på min egen musik för att höra bättre. Ja, jag erkänner, jag tjyvlyssnar. Och det vet jag att du gör också. Försök inte! Men herre jesus. Tänk vad skenet kan bedra. Om jag någonsin är ens i närheten av att vara sådär när jag är 45 så får mina vänner ruska om mig ordentligt. Alternativt sätta ett skott i huvudet på mig.

 

 

 

Alla har vi någon gång känt saknad.

Det kan vara efter en person, efter ett djur, efter en plats... efter vad som helst, egentligen.

Alla har vi någon gång känt längtan.

Det kan vara efter en person, efter ett djur, efter en plats... efter vad som helst, egentligen.

 

Längtan och saknad är två delar av det mänskliga känslospektrat som jag gärna skulle dämpa. För när jag väl längtar eller saknar, då gör jag det så att det känns rent fysiskt i mig. Det kryper i kroppen på mig och jag blir rastlös - trummar med fingrarna/fötterna, till exempel. Och så känns det inombords. Tänk extrem törst, hur det känns. Så känns det i mig, fast i hjärtat. 

 

Längtan och saknad är indikationer på att man (ja, man!) tycker om någon/något. Eller har tyckt om. Nostalgi är ju ett klockrent exempel på det. Alla har vi varit nostalgiska, inte sant?

 

Jag är en jävel på nostalgi.

Jag är nog en jävel på att tycka om folk för mycket över huvud taget när jag väl en gång har fastnat för dem.

 

 

Eftersom min bättre blogghälft nu exponerat sig själv så kände jag att jag också borde göra det.

Här är ett nyknäppt foto på mig.

 

 

I'm sexy and I know it

 

Ja, det kan ju vara lite anonymt det här med bloggar. Men jag tänkte ni ville veta hur jag ser ut. Kunde ju vara kul att liksom visa lite av sig själv. Jag tycker ju inte om kameror, det vet alla jag känner. Jag blir liksom lite blyg och så. Känner att jag inte riktigt kommer till min rätt så ja, därför. Men jag har varit hos fotografen nu för första gången på många år och känner att jag äntligen har en bild jag kan visa upp.

 

 

 

Så ja, nu slipper ni undra.

 

 

 

Jag hatar nagellack ibland. Inte alltid men ibland. Skitsak någon tokig person uppfunnit bara för att vi ska få för oss att göra naglarna snygga. Usch.

 

Men vet ni vad det är jag hatar? Först fixar och pillar man. Sen petar, klipper och filar man. Sen målar man ett lager med stärkande lack, ett lager med underlack och sen ett lager med färgat lack. Och sen sitter man som en jävla zombie i två timmar för att alla jävla lager färg ska torka ordentligt. Sen går man på toaletten och ska knäppa upp gylfen...och vad händer då? Jo, 7 av 10 naglar blir förstörda. Lacket har inte trokat och det blir repigt, geggigt och ser mest ut som att man målat och glömt tvätta av färgen. Alltså. Krupp på den eller vadå? Och vem i hela fridens namn har tålamod att börja om? Inte jag i alla fall.

 

Men jag kom precis på lösningen tror jag. Sjukt bra att jag bloggade om det här. Jag vet ju hur man ska göra nu. Man målar naglarna naken. Då finns det inga klädesplagg att förstöra naglarna på (vilket är det vanligaste) och så kan man ju kissa, dricka vatten och göra det man vill utan att riskera att naglarna blir förstörda...Just så. Smart tjej. Nakenmålning it is!

 

Även när jag är mindre bra är jag bra. Jag kan liksom inte vara någonting annat än grym. På riktigt alltså. Ni skulle bara veta. Finns ett citat som är på pricken mig. Jag tror inte ni kommer känna er så träffade. Eller...? 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan ju bli lite trött på detta jävla tjat om att man ska känna fyrverkerier i kroppen när man kysser någon. Detta tjat om att det ska vara så fan-tast-iskt! Är det alltid så då? Tänk om du kysser någon som faktiskt är skitkass på att kyssas. Ja, det händer vet du. Ibland blir det inga fyrverkerier. Ibland blir det typ...grädde? Ehh...jag menar alltså att personen kysser som en elvisp. Eller så blir det slemmigt för att personen inte har vett att svälja. Sväljer du? Det hoppas jag. Inte för att jag tänkte kyssa sig alltså. Usch. Eller så gapar personen skitmycket och man blir liksom rädd för att bli uppäten. Eller så bits personen. Eller har stel tunga. Nä. Fy.

Men för att återgå till fyrverkerierna. Diggar killen som löste problemet. Man kan ju inte klandra honom för att han försöker göra någonting åt det i alla fall...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, som rubriken lyder. Vem är måtta?

 

Folk dricker med måtta. Folk äter med måtta. Folk shoppar med måtta. Folk tränar med måtta. Så min fråga...vem fan är måtta? Varför skulle jag vilja dricka med någon jag inte känner. Äta med någon jag inte känner. Shoppa med någon jag inte känner eller träna med någon jag inte känner.

 

Dricker jag med måtta lär jag ju knappt dricka, vem vill bli för full med någon man inte känner liksom? 

Äter jag med måtta lär ju samma sak hända där. Jag lär ju knappast äta mig kräkmätt med någon jag inte känner.

Shoppar jag med måtta lär jag ju knappt handla någonting alls eftersom jag inte vill framstå som beroende.

Tränar jag med måtta så lär jag träna tills jag får blodsmak i munnen bara för att visa mig duktig.

 

Med andra ord...Jag skulle äta och dricka lagom. Jag skulle knappt shoppa och jag skulle hänga på gymmet var eviga dag. Nej tack. Fy fan vad trist!

 

Somliga människor tycks tro att de äger parkeringsplatser. Ni kanske undrar vad jag menar nu? Jo, det ska jag minsann ta och förklara för er.

 

Var nyss iväg till en stormarknad för att handla lite mat. Ska parkera bilen och sätter på blinkers för att markera vart jag tänker svänga in någonstans. Tror ni då inte att en mamma + hennes dotter prompt ska slänga sig ut framför bilen? De hade ju säkert extremt bråttom och kände att en hetsrusning till extrapriserna på falukorv var viktigare än att värna om sina liv. Jag fick tvärnita och släppa förbi dem.

 

Det finaste när något sådant händer är också att folk STIRRAR in i bilen som om man (jag) vore någon rattdåre. Men hallå, missade ni baslektionerna i hur man beter sig bland bilar? Ni vet, de där som man fick redan på förskolan. "Titta åt vänster, titta åt höger, titta så inga bilar är i närheten innan ni går över gatan/parkeringsplatsen/dylikt". Jag blir tokig!

 

Likadant är det när man ska lämna parkeringsplatsen. Lassar in kassarna i bakluckan, hoppar in bakom ratten och startar bilen. Lägger i backen och vrider kroppen så jag kan se genom bakrutan. Och börjar långsamt backa. Varpå jag SJÄLVKLART, i princip omedelbart, måste stanna eftersom Bettan, stressad 35-årig fembarnsmorsa, kör kundvagnsrally precis bakom min bil. Eller också är det Sigvard, 89, och Britta, 88, som lunkar på, helt obekymrade om att ett flera ton tungt motorfordon är på väg att skapa frimärken av dem i asfalten.

 

Jag skulle självfallet aldrig köra på någon, men jag måste däremot erkänna att jag känt mig bra sugen ibland...

 

Jag ogillar normer. Tycker vi kan skrota de mesta. De flesta.

 

Jag ser nog ut som dom flesta. Gör som dom flesta. Men avskyr mallen. Inte mig själv. Men mallen. Den som alla ska passa in i. Den där färdigstöpta, formstöpta som alla ska pressas in i, vare sig man vill eller inte.

 

Ända faller jag. Hårt. Man, är inte man fantastiskt? Alltså...inte man som i könet man utan uttrycket "man"? Att slippa stå till svars för det man säger. Att slippa säga "jag tycker", "jag tänker", "jag känner". Att få gömma sig bakom man. Den där man...som ska representera typ alla? För alla tycker väl som man?

 

Man gör som man oftast gör och gör som man ska göra.

 

Men ändå kan jag inte låta bli att undra...vem fan är "man"?

 

Har min gamla blogg sedan tidigare. Eller gammal och gammal...det går ju att diskutera, men ja. Gillar upplägget på den liksom. Det är enkelt och även en gorilla (jag vet, det är mycket om apor just nu...överseende tack) skulle förstå vad man ska trycka på för att komma någonstans. Dit man vill.

 

Den här nya designen som man nu är tvungen att dras med om man skapar en ny blogg gör mig lite virrig. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom? *morrar*

 

Har ni druckit den där Xider med granatäpple och rabarber. Det har jag. Tyckte den var god till en början. Lite för söt för min smak egentligen men jaja, den var liksom god ändå.

 

Men mina vänner, jag har gjort en upptäckt. Nu, nyss, precis nyss. Och min bestörtning var total!

 

Det är ju inte Xider! Den heter inte så. Har inte gjort några efterforskningar om det är "Xider" som tagit bort r:et eller om den faktiskt heter "Xide" numera. Men en annan sak som jag störde mig på...den heter ju inte bara Xide utan också "bright". Jag kunde känna en anings konstig smak som jag gör ibland. Aspartam. Jag avskyr aspartam. Det smakar liksom konstgjort och sunkigt. Det är visserligen konstgjort men ni fattar säkert. Så min fundering är om de egentligen bara missuppfattat grejen...att de egentligen menar "light". Den innehåller inget socker så ni vet. Alltså borde man kunna säga att den är light. Men de vill liksom spejsa  till det och kallar det därför för "bright". Och jag tänker ju att de tänker att man är bright om man väljer light. Ehh...ja, just så tänker jag nu. Efter att jag druckit mina Xide utan "R".

 

Vissa människor tycks anse att det är helt okej att glo på en som vore man något sorts utställningsobjekt/djur. Jag har vid flera tillfällen varit med om att föräldrar försökt trösta/distrahera sina gråtande/skrikande/protesterande barn genom att peka på mig och glatt ropa "titta, XXX, titta! Titta på tjejens hår!". Skulle jag ha tagit betalt för alla de gånger föräldrar ropat så skulle jag nog ha kunnat åka på någon skön solsemester nu.

 

Barn stirrar naturligtvis helt ogenerat; pekar och kommenterar. Ibland får jag en svans av ungar efter mig. Hände senast igår när jag var inne i en närliggande affär. Fick en tjej efter mig som smög efter. Jag blir tokig, avskyr att känna mig förföljd/iakttagen. Så jag stannade till ett par gånger, abrupt, så hon nästan snubblade in i mig. Till slut sade barnets mamma åt henne att sluta flåsa mig i nacken.

 

Det är dock inte bara barn som tittar. Såväl vuxna som tonåringar, åldringar som döden-nästa, tittar. Okej, jag förstår; det är inte alla som har blått hår (utan att bära peruk), men herregud, räcker det inte med en snabb titt? Jag är dessutom knappast ensam - det räcker med att ta en liten tripp till Plattan här i Stockholm för att få se hår i alla regnbågens färger. Promise! Nästan 100% garanti på det.

 

Vart jag än går väcks det uppståndelse. Många har frågat mig varför jag har den hårfärg jag har om jag nu inte vill ha uppståndelse (och folk har även frågat om det är just för uppmärksamheten jag har färgat det så).

 

Det helt ärliga svaret på varför jag har färgat håret blått, och haft det så i över tre år, är att jag älskar det. Och för att det är min färg. Ingenting annat. Och framför allt inte för att agera cirkusdjur/utställningsobjekt åt någon annan.

 

Jag är inte allmän egendom!

 

 

 

Jag hatar, faktiskt hatar när jag möter någon med ett porslinsöga.

 

(Det är orättvist. Jag vet det. Men jag vet också att jag inte kan rå för mina känslor. Nej, det är inte personen fel att h-on/an har ett öga av porslin men ändå.)

 

Vanligtvis brukar man ju titta på den man pratar med. Och man förväntar sig att bli tittad på när man talar med någon. Men...om man möter någon med ett porslinsöga kan det ju bli lite knepigt. Som att man inte riktigt vet vem personen pratar med. Jag får liksom lust att vifta med handen och fråga vem personen tittar på. You talking to me? Det är lite oskönt att göra så men vad fan. Hur ska jag veta vem h-on/an talar med? Om porslinsögat tittar på personen lite längre bort till vänster bakom dig och pratar lär du ju knappast anta att h-on/an pratar med dig även om du står precis framför individen. Eller?

 

Skulle beställa hamburgare. Det tog en faslig himlans lång tid att få den serverad. Man kan ju undra hur svårt det kan vara liksom. En jäkla hamburgare. Värm lite bröd. Hämta ketchup och senap. Stek lite kött och lägg ihop. Till och med den dummaste apa skulle klara av det. As simple as that.

 

Jag tror ju att det var någonting annat än vanligt kött i min. Den smakade lite unket. Lite surt nästan. Har svårt att sätta fingret på vad det var exakt, men det var inte bra. Så mycket vet jag. Dålig, dålig hamburgare.

 

Så...min förklaring. Det var inte vanligt kött. Det var råtta. I ett land där de, säkert, har överskott på råttor lär de ju försöka ta tillvara på dom. Jättebra för deras ekonomi ju, att använda sig av saker som redan finns. Så, ja, råttburgare var väl det jag fick. Nästan helt säker faktiskt. Vad kan det annars ha varit? Tidsmässigt passar det. Att jaga ifatt en råtta, flå och steka samt att smaken var...någonting jag aldrig tidigare upplevt. Ja, råttburgare. Nu kan jag bocka av det från min matlista också. Vare sig jag vill eller inte.

 

Har ni någonsin varit med om en skön, ljummen sommarkväll i det vackra Svedala?

Just vad jag trodde. Precis!

 

Var ute tidigare ikväll och hade slagit ner min välformade stjärt i det mjuka, prunkande gräset. Vad är det första mitt öra får förnimma? Jo - det fantastiska inandet av en blodtörstig mygga. Vad annars? Knappt hade jag hunnit anamma ljudkällan förrän ytterligare en liten insektsvampyr hade ockuperat mitt andra öra.

 

Jag slog frenetiskt omkring mig och hoppades på nåd. Tände till och med en cigarett för att skrämma iväg kräken. Hjälpte det? Nej. Det tycks som att det bara är isländska myggor som skräms iväg av en nikotinosande stinkpinne.

 

Inom loppet av fem minuter hade jag mottagit ett mustigt myggbett på höger arm. Helt fabulöst, inte sant?

 

Livet är sannerligen underbart ibland. Livets goda!

 

 

Asså...det här med att vara utomlands. Ja, det är ju skittrevligt och så...men det här med att språka med andra på andra språk. Ja, det är ju trevligt. OM MAN FÖRSTÅR VARANDRA! Jag var ju liksom utomlands för ett tag sedan. Jättetrevligt. På alla vis. Men det är en sak jag inte fattar. Eller många egentligen men framförallt en sak som jag liksom hakar upp mig på...det här med att prata med andra när man inte förstå varandra. 

 

Om en servitör pratar med mig och jag inte förstår. Varför envisas han med att prata med mig? Jag undrar ju faktiskt vad han säger. Och när jag svarar, undrar han inte vad jag säger? Eller skiter han i det? Det blir liksom lite krystat och båda bara tittar på varanadra och flinar. Jag tror (hoppas) han säger trevliga saker. Inte för att jag gör det. Jag muttrar mest (ganska otrevliga) saker men ändå. Jag hoppas han säger trevliga saker! Det gör han troligtvis inte. Men liksom...ja...vet inte vad jag tänkte. Ville nog mest bara gnälla lite. Typ så. Hej då.