Ibland behöver vi gnälla. Alla behöver gnälla. Ibland. Ibland är allt skittrist. Typ skittrist! Ibland händer skitkonstiga saker. Och det kommer jag (vi) att skriva om här...
Åkte lite bil idag. Blir lite irriterad/upprörd när jag ser tre småungar stå vid vägkanten och vifta med handskrivna skyltar. Typ...stå inte vid vägen kanske? Föraren saktar ner och svänger undan och jag spänner ögonen för att kunna läsa. Hinner bara med den ena skylten "Hembakade bullar" står det. Jaha, okeeej, vi är mitt ute i ingenstans och här står tre småkids och försöker kränga bullar. Gulligt liksom.
Jag tänker sen på flera olika saker. 1) Vems mamma tycker det är en bra ide att stå vid vägen och sälja bullar när det passerar typ 2 bilar i timmen? Det var min första tanke. 2) Sen undrar jag om de faktiskt tror att de kommer att tjäna pengar på sina bakverk. Alltså...jag vill inte verka negativ eller så men de lär ju knappast kunna köpa mer än två tuggummin liksom. 3) Och min sista tanke är...vem fan köper bullar bakade av barn? Av välgörenhet i så fall skulle jag tro. Vem vet om de tvättat sina händer innan liksom. Skitsnuskigt ju. Massa barnbaciller. De går säkert och kissar undertiden de bakar. Tror ni de är nitiska när de sen tvättar sina händer om de ens tvättar händerna? Eller om de smakat på degen och stoppat fingrarna i munnen...tror ni de tänker på att tvätta bort sina salivbasilusker sen kanske?
NÄ DU, JAG SKULLE INTE TRO DET!
Jag är en bra medmänniska, det är jag. Men nån måtta får det va!
Har ju bloggat om detta på annat håll tidigare men kände att jag kunde gnälla lite till...
Ja, min kära vän epilatorn. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Alltså...vem fan var det som uppfann den egentligen? En jävla pryl som är tänkt att användas över hela kroppen som går ut på att sakta, sakta plåga sig själv till skakningar och adrenalinkickar. Sakta rycker man ut hårstrå efter hårstrå, ungefär som vaxning, fast myyyyycket långsammare. Ben, armar, bikinilinje (varför inte brasilianskt när man ändå håller på), armhålor, mage (?) och kanske rygg för den som är hårig. FY FAN är det enda jag har att säga.
Likväl sitter jag där i maj varje år och tänker att nu är det dax. Biter ihop och kommer halvvägs. Sen skakar jag så mycket att jag inte kan fortsätta. Men det måste jag ju, kan ju inte sluta när halva jobbet är gjort liksom. Ger upp i slutet av juni och inser att min trogne vän rakhyveln saknar mig oerhört. Jag saknar honom (ja, min rakhyvel är en han). Och så ligger den där rosa svindyra superepilatorn där och hånar mig. För att jag inte står ut. Jag är smärttålig men viss smärta är inte värt besväret. Så är det bara. Och förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg det nästa maj när solen återigen börjar visa sig...
(jag kan ju för övrigt garantera att det säkerligen var en man som uppfann den. Jävla skitpryl alltså...)
Blir ju lite trött när jag läser tidningen. Alla dessa jävla rubriker. Okej, jag förstår. Jag ska vara smal och sommarsnygg med platt mage, jag ska alltid vara redo för sex, jag ska uppenbarligen dricka nyttigt vatten (som att det vanliga är så jävla onyttigt) och jag ska inte svettas. Kul. Tack för påminnelsen.
Och för vem är detta då? Vem riktar sig all denna reklam till? Är det männen som inte ska svettas och ha platt mage och dricka "hälsovatten"? Männen vill visserligen ha platta magar, helst ett 6-pack, men inte fasiken har de svettnoja heller och aldrig att de skulle få för sig att ställa sig och tillverka eget "hälsovatten". Och då tänker jag liksom såhär...är vi kvinnor så jävla lättlurade att vi går på all reklam eftersom majoriteten av reklamen vänder sig till oss. Va, är vi det?
Tragiskt. Sluta noja. Njut av livet. Skit i om du har platt mage, du är lika snygg för det. Alla svettas, get over it. Drick vanlig vatten, jag lovar, det är nog lika hälsosammt...om inte annat har du tid över till roliga saker istället för att tillverka "hälsovatten". Eller jag vet, sluta läs skräptidningar, och lev livet istället. Skittidningar.
på bild kan man ha olika åsikter om. Vissa gillar att visa upp sig. Vissa gör det inte. En sak gemensamt är väl ändå kanske att man faktiskt vill visa upp bilder man gillar på något sätt. Alla kort blir ju inte alltid klockrena.
(för er som inte ser så ser killens tumme ut som flickans snopp...)
Satt på tåget. In kom en kvinna, en stilig elegant kvinna. Proper i 45-års åldern. Hon tittade på mig på ett lite nedvärderande sätt och satte sig sedan mitt emot mig. Hon sitter och fipplar lite med mopbilen och lyssnar på musik, antar jag då hon hade hörlurar i. Men sen...sen får hon ett samtal och jag blir lite konfunderad.
Hon pratar som att hon kommer från Botkyrka. Inte för att jag säger att det är någonting fel med just Botkyrka...bortsett från att man måste ha kniv för att överleva och att man inte kan vistas där nattetid. Men jaja, hon pratar i alla fall med en person som jag antar är hennes väninna och hennes samtal kan inte undgå någon då hon praktiskt taget skriker i hela vagnen. Hon är på väg till **** för att jobba. Och hon mår "såååå jääääävla dåligt asså" här sjunker hon ned i sätet alá 14-årig ascool kille, pustar högt och smeker sig över sin nu uppblåsta mage (som att kompisen skulle se...). Hon blev ju så jääääävla full asså och Henke typ kasta ut henne vid två. Och hon kommer typ gå till jobbet och säga att hon spräckt en tand eftersom hon är sååååå jääääävla bakis asså. "Men nej, shit, tror du jag stinker sprit eller? Men asså, jag slutade ju dricka vid halv två ju". Sen konstaterar hon att hon måste tugga "skitmycket tuggummi" för att inte stinka.
Resten av samtalet går ut på att hon föreläser för sin väninna om att mannen vid namn Henke, som kastat ut henne, faktiskt stötte på henne för några år sedan. Och asså, det är liksom precis så killar är va. Om man inte ger efter beter de sig som svin. Och det gjorde han enligt henne. Hon kommer inte ihåg varför hon blev utkastad men det handlade om något bråk som urartade. Samt att hon ska på fest igen i kväll och att hon faktiskt inte orkaaar men hon måste ju och huuuuur orkar Carina hålla på så varje dag? Hon festar ju jämt!
Jag var tvungen att skruva ner volymen på min egen musik för att höra bättre. Ja, jag erkänner, jag tjyvlyssnar. Och det vet jag att du gör också. Försök inte! Men herre jesus. Tänk vad skenet kan bedra. Om jag någonsin är ens i närheten av att vara sådär när jag är 45 så får mina vänner ruska om mig ordentligt. Alternativt sätta ett skott i huvudet på mig.
Ja, det kan ju vara lite anonymt det här med bloggar. Men jag tänkte ni ville veta hur jag ser ut. Kunde ju vara kul att liksom visa lite av sig själv. Jag tycker ju inte om kameror, det vet alla jag känner. Jag blir liksom lite blyg och så. Känner att jag inte riktigt kommer till min rätt så ja, därför. Men jag har varit hos fotografen nu för första gången på många år och känner att jag äntligen har en bild jag kan visa upp.
Jag hatar nagellack ibland. Inte alltid men ibland. Skitsak någon tokig person uppfunnit bara för att vi ska få för oss att göra naglarna snygga. Usch.
Men vet ni vad det är jag hatar? Först fixar och pillar man. Sen petar, klipper och filar man. Sen målar man ett lager med stärkande lack, ett lager med underlack och sen ett lager med färgat lack. Och sen sitter man som en jävla zombie i två timmar för att alla jävla lager färg ska torka ordentligt. Sen går man på toaletten och ska knäppa upp gylfen...och vad händer då? Jo, 7 av 10 naglar blir förstörda. Lacket har inte trokat och det blir repigt, geggigt och ser mest ut som att man målat och glömt tvätta av färgen. Alltså. Krupp på den eller vadå? Och vem i hela fridens namn har tålamod att börja om? Inte jag i alla fall.
Men jag kom precis på lösningen tror jag. Sjukt bra att jag bloggade om det här. Jag vet ju hur man ska göra nu. Man målar naglarna naken. Då finns det inga klädesplagg att förstöra naglarna på (vilket är det vanligaste) och så kan man ju kissa, dricka vatten och göra det man vill utan att riskera att naglarna blir förstörda...Just så. Smart tjej. Nakenmålning it is!
Även när jag är mindre bra är jag bra. Jag kan liksom inte vara någonting annat än grym. På riktigt alltså. Ni skulle bara veta. Finns ett citat som är på pricken mig. Jag tror inte ni kommer känna er så träffade. Eller...?
Jag kan ju bli lite trött på detta jävla tjat om att man ska känna fyrverkerier i kroppen när man kysser någon. Detta tjat om att det ska vara så fan-tast-iskt! Är det alltid så då? Tänk om du kysser någon som faktiskt är skitkass på att kyssas. Ja, det händer vet du. Ibland blir det inga fyrverkerier. Ibland blir det typ...grädde? Ehh...jag menar alltså att personen kysser som en elvisp. Eller så blir det slemmigt för att personen inte har vett att svälja. Sväljer du? Det hoppas jag. Inte för att jag tänkte kyssa sig alltså. Usch. Eller så gapar personen skitmycket och man blir liksom rädd för att bli uppäten. Eller så bits personen. Eller har stel tunga. Nä. Fy.
Men för att återgå till fyrverkerierna. Diggar killen som löste problemet. Man kan ju inte klandra honom för att han försöker göra någonting åt det i alla fall...
Folk dricker med måtta. Folk äter med måtta. Folk shoppar med måtta. Folk tränar med måtta. Så min fråga...vem fan är måtta? Varför skulle jag vilja dricka med någon jag inte känner. Äta med någon jag inte känner. Shoppa med någon jag inte känner eller träna med någon jag inte känner.
Dricker jag med måtta lär jag ju knappt dricka, vem vill bli för full med någon man inte känner liksom?
Äter jag med måtta lär ju samma sak hända där. Jag lär ju knappast äta mig kräkmätt med någon jag inte känner.
Shoppar jag med måtta lär jag ju knappt handla någonting alls eftersom jag inte vill framstå som beroende.
Tränar jag med måtta så lär jag träna tills jag får blodsmak i munnen bara för att visa mig duktig.
Med andra ord...Jag skulle äta och dricka lagom. Jag skulle knappt shoppa och jag skulle hänga på gymmet var eviga dag. Nej tack. Fy fan vad trist!
var jag så galet smart. Ja, på riktigt! Jag var ju typ bäst. Utan tvekan var jag det. Smart. Klok. Intelligent. Vuxen. Framförallt vuxen tror jag. Jag visste allt som fanns att veta. Eller...kanske inte just allt. Geografi och historia hatade jag men allt annat. Jag hade lätt kunnat rå om mig själv.
Hörde två 14-åriga tjejer prata vid tåget för någon dag sedan. Det var tragiskt.
Flicka 1- Asså...vi måste verkliiigen se till att inte bli för fulla idag. Vi får absolut inte dricka för mycket... Flicka 2- Neeeej, guuud, preciiiis!
Ville gå fram och ruska om dom. Shit pommesfrittes, saknar dagens 14-åringar hjärna eller? Småbarn. Glin som inte fattar någonting. Phu...tur jag inte var sån.
Blir ju lite loco på folk ibland. En sådan enkel sak som att åka rulltrappa kan få mig att bli knäpp. Ja, alltså, inte själva åkandet egentligen. Det kan ju vara lite trevligt att få stå och bara färdas. Skitcool uppfinning egentligen. Men det här med vart man ska stå. (Jag vet, den där jävla "man" igen, förlåt men jag kan inte låta bli) Alla vet, eller borde veta, att man ska stå på höger sida så de som vill kan gå ner/upp, inte för att jag förstår varför man skulle vilja det men ändå.
Skulle åka rulltrappa idag. Hamnar först bakom en virrig tant som envisades med att stå i mitten av rulltrappan. Javisst, I MITTEN! Jag kunde inte passera vare sig på vänster eller höger sida. Skitstörigt! Men jag försökte pressa mig förbi samtidigt som jag muttrade "ursäkta mig". Hon flyttade på sig. Sen kom nästa hinder ganska direkt efter...ett par står där. Helt okej. Jättegulligt med kärlekspar och så men vad faan...måste ni stå bredvid varandra? Måste ni ta upp hela utrymmet eller? Där var det ingen ide att försöka pressa sig förbi utan där höjde jag rösten och liksom markerade att de var i vägen. Det fungerade.
Fan, människor, ställ er på höger sida. Det är ju skitjobbigt när ni står fel. Min vardag förpestas. Folk har kanske en tid att passa, ett tåg de inte får missa eller någonting annat skitviktigt. Faktiskt!
Jag ogillar normer. Tycker vi kan skrota de mesta. De flesta.
Jag ser nog ut som dom flesta. Gör som dom flesta. Men avskyr mallen. Inte mig själv. Men mallen. Den som alla ska passa in i. Den där färdigstöpta, formstöpta som alla ska pressas in i, vare sig man vill eller inte.
Ända faller jag. Hårt. Man, är inte man fantastiskt? Alltså...inte man som i könet man utan uttrycket "man"? Att slippa stå till svars för det man säger. Att slippa säga "jag tycker", "jag tänker", "jag känner". Att få gömma sig bakom man. Den där man...som ska representera typ alla? För alla tycker väl som man?
Man gör som man oftast gör och gör som man ska göra.
Men ändå kan jag inte låta bli att undra...vem fan är "man"?
Har min gamla blogg sedan tidigare. Eller gammal och gammal...det går ju att diskutera, men ja. Gillar upplägget på den liksom. Det är enkelt och även en gorilla (jag vet, det är mycket om apor just nu...överseende tack) skulle förstå vad man ska trycka på för att komma någonstans. Dit man vill.
Den här nya designen som man nu är tvungen att dras med om man skapar en ny blogg gör mig lite virrig. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom? *morrar*
Har ni druckit den där Xider med granatäpple och rabarber. Det har jag. Tyckte den var god till en början. Lite för söt för min smak egentligen men jaja, den var liksom god ändå.
Men mina vänner, jag har gjort en upptäckt. Nu, nyss, precis nyss. Och min bestörtning var total!
Det är ju inte Xider! Den heter inte så. Har inte gjort några efterforskningar om det är "Xider" som tagit bort r:et eller om den faktiskt heter "Xide" numera. Men en annan sak som jag störde mig på...den heter ju inte bara Xide utan också "bright". Jag kunde känna en anings konstig smak som jag gör ibland. Aspartam. Jag avskyr aspartam. Det smakar liksom konstgjort och sunkigt. Det är visserligen konstgjort men ni fattar säkert. Så min fundering är om de egentligen bara missuppfattat grejen...att de egentligen menar "light". Den innehåller inget socker så ni vet. Alltså borde man kunna säga att den är light. Men de vill liksom spejsa till det och kallar det därför för "bright". Och jag tänker ju att de tänker att man är bright om man väljer light. Ehh...ja, just så tänker jag nu. Efter att jag druckit mina Xide utan "R".
Jag hatar, faktiskt hatar när jag möter någon med ett porslinsöga.
(Det är orättvist. Jag vet det. Men jag vet också att jag inte kan rå för mina känslor. Nej, det är inte personen fel att h-on/an har ett öga av porslin men ändå.)
Vanligtvis brukar man ju titta på den man pratar med. Och man förväntar sig att bli tittad på när man talar med någon. Men...om man möter någon med ett porslinsöga kan det ju bli lite knepigt. Som att man inte riktigt vet vem personen pratar med. Jag får liksom lust att vifta med handen och fråga vem personen tittar på. You talking to me? Det är lite oskönt att göra så men vad fan. Hur ska jag veta vem h-on/an talar med? Om porslinsögat tittar på personen lite längre bort till vänster bakom dig och pratar lär du ju knappast anta att h-on/an pratar med dig även om du står precis framför individen. Eller?
Skulle beställa hamburgare. Det tog en faslig himlans lång tid att få den serverad. Man kan ju undra hur svårt det kan vara liksom. En jäkla hamburgare. Värm lite bröd. Hämta ketchup och senap. Stek lite kött och lägg ihop. Till och med den dummaste apa skulle klara av det. As simple as that.
Jag tror ju att det var någonting annat än vanligt kött i min. Den smakade lite unket. Lite surt nästan. Har svårt att sätta fingret på vad det var exakt, men det var inte bra. Så mycket vet jag. Dålig, dålig hamburgare.
Så...min förklaring. Det var inte vanligt kött. Det var råtta. I ett land där de, säkert, har överskott på råttor lär de ju försöka ta tillvara på dom. Jättebra för deras ekonomi ju, att använda sig av saker som redan finns. Så, ja, råttburgare var väl det jag fick. Nästan helt säker faktiskt. Vad kan det annars ha varit? Tidsmässigt passar det. Att jaga ifatt en råtta, flå och steka samt att smaken var...någonting jag aldrig tidigare upplevt. Ja, råttburgare. Nu kan jag bocka av det från min matlista också. Vare sig jag vill eller inte.
Asså...det här med att vara utomlands. Ja, det är ju skittrevligt och så...men det här med att språka med andra på andra språk. Ja, det är ju trevligt. OM MAN FÖRSTÅR VARANDRA! Jag var ju liksom utomlands för ett tag sedan. Jättetrevligt. På alla vis. Men det är en sak jag inte fattar. Eller många egentligen men framförallt en sak som jag liksom hakar upp mig på...det här med att prata med andra när man inte förstå varandra.
Om en servitör pratar med mig och jag inte förstår. Varför envisas han med att prata med mig? Jag undrar ju faktiskt vad han säger. Och när jag svarar, undrar han inte vad jag säger? Eller skiter han i det? Det blir liksom lite krystat och båda bara tittar på varanadra och flinar. Jag tror (hoppas) han säger trevliga saker. Inte för att jag gör det. Jag muttrar mest (ganska otrevliga) saker men ändå. Jag hoppas han säger trevliga saker! Det gör han troligtvis inte. Men liksom...ja...vet inte vad jag tänkte. Ville nog mest bara gnälla lite. Typ så. Hej då.
