Egopic
Kategori: 2
Eftersom min bättre blogghälft nu exponerat sig själv så kände jag att jag också borde göra det.
Här är ett nyknäppt foto på mig.
I'm sexy and I know it
Det här med att "äga" en parkering...
Kategori: 2
Somliga människor tycks tro att de äger parkeringsplatser. Ni kanske undrar vad jag menar nu? Jo, det ska jag minsann ta och förklara för er.
Var nyss iväg till en stormarknad för att handla lite mat. Ska parkera bilen och sätter på blinkers för att markera vart jag tänker svänga in någonstans. Tror ni då inte att en mamma + hennes dotter prompt ska slänga sig ut framför bilen? De hade ju säkert extremt bråttom och kände att en hetsrusning till extrapriserna på falukorv var viktigare än att värna om sina liv. Jag fick tvärnita och släppa förbi dem.
Det finaste när något sådant händer är också att folk STIRRAR in i bilen som om man (jag) vore någon rattdåre. Men hallå, missade ni baslektionerna i hur man beter sig bland bilar? Ni vet, de där som man fick redan på förskolan. "Titta åt vänster, titta åt höger, titta så inga bilar är i närheten innan ni går över gatan/parkeringsplatsen/dylikt". Jag blir tokig!
Likadant är det när man ska lämna parkeringsplatsen. Lassar in kassarna i bakluckan, hoppar in bakom ratten och startar bilen. Lägger i backen och vrider kroppen så jag kan se genom bakrutan. Och börjar långsamt backa. Varpå jag SJÄLVKLART, i princip omedelbart, måste stanna eftersom Bettan, stressad 35-årig fembarnsmorsa, kör kundvagnsrally precis bakom min bil. Eller också är det Sigvard, 89, och Britta, 88, som lunkar på, helt obekymrade om att ett flera ton tungt motorfordon är på väg att skapa frimärken av dem i asfalten.
Jag skulle självfallet aldrig köra på någon, men jag måste däremot erkänna att jag känt mig bra sugen ibland...
Allmän egendom?
Kategori: 2
Vissa människor tycks anse att det är helt okej att glo på en som vore man något sorts utställningsobjekt/djur. Jag har vid flera tillfällen varit med om att föräldrar försökt trösta/distrahera sina gråtande/skrikande/protesterande barn genom att peka på mig och glatt ropa "titta, XXX, titta! Titta på tjejens hår!". Skulle jag ha tagit betalt för alla de gånger föräldrar ropat så skulle jag nog ha kunnat åka på någon skön solsemester nu.
Barn stirrar naturligtvis helt ogenerat; pekar och kommenterar. Ibland får jag en svans av ungar efter mig. Hände senast igår när jag var inne i en närliggande affär. Fick en tjej efter mig som smög efter. Jag blir tokig, avskyr att känna mig förföljd/iakttagen. Så jag stannade till ett par gånger, abrupt, så hon nästan snubblade in i mig. Till slut sade barnets mamma åt henne att sluta flåsa mig i nacken.
Det är dock inte bara barn som tittar. Såväl vuxna som tonåringar, åldringar som döden-nästa, tittar. Okej, jag förstår; det är inte alla som har blått hår (utan att bära peruk), men herregud, räcker det inte med en snabb titt? Jag är dessutom knappast ensam - det räcker med att ta en liten tripp till Plattan här i Stockholm för att få se hår i alla regnbågens färger. Promise! Nästan 100% garanti på det.
Vart jag än går väcks det uppståndelse. Många har frågat mig varför jag har den hårfärg jag har om jag nu inte vill ha uppståndelse (och folk har även frågat om det är just för uppmärksamheten jag har färgat det så).
Det helt ärliga svaret på varför jag har färgat håret blått, och haft det så i över tre år, är att jag älskar det. Och för att det är min färg. Ingenting annat. Och framför allt inte för att agera cirkusdjur/utställningsobjekt åt någon annan.
Jag är inte allmän egendom!
Myggbett - djävulens påfund
Kategori: 2
Har ni någonsin varit med om en skön, ljummen sommarkväll i det vackra Svedala?
Just vad jag trodde. Precis!
Var ute tidigare ikväll och hade slagit ner min välformade stjärt i det mjuka, prunkande gräset. Vad är det första mitt öra får förnimma? Jo - det fantastiska inandet av en blodtörstig mygga. Vad annars? Knappt hade jag hunnit anamma ljudkällan förrän ytterligare en liten insektsvampyr hade ockuperat mitt andra öra.
Jag slog frenetiskt omkring mig och hoppades på nåd. Tände till och med en cigarett för att skrämma iväg kräken. Hjälpte det? Nej. Det tycks som att det bara är isländska myggor som skräms iväg av en nikotinosande stinkpinne.
Inom loppet av fem minuter hade jag mottagit ett mustigt myggbett på höger arm. Helt fabulöst, inte sant?
Livet är sannerligen underbart ibland. Livets goda!
