Allmän egendom?
Kategori: 2
Vissa människor tycks anse att det är helt okej att glo på en som vore man något sorts utställningsobjekt/djur. Jag har vid flera tillfällen varit med om att föräldrar försökt trösta/distrahera sina gråtande/skrikande/protesterande barn genom att peka på mig och glatt ropa "titta, XXX, titta! Titta på tjejens hår!". Skulle jag ha tagit betalt för alla de gånger föräldrar ropat så skulle jag nog ha kunnat åka på någon skön solsemester nu.
Barn stirrar naturligtvis helt ogenerat; pekar och kommenterar. Ibland får jag en svans av ungar efter mig. Hände senast igår när jag var inne i en närliggande affär. Fick en tjej efter mig som smög efter. Jag blir tokig, avskyr att känna mig förföljd/iakttagen. Så jag stannade till ett par gånger, abrupt, så hon nästan snubblade in i mig. Till slut sade barnets mamma åt henne att sluta flåsa mig i nacken.
Det är dock inte bara barn som tittar. Såväl vuxna som tonåringar, åldringar som döden-nästa, tittar. Okej, jag förstår; det är inte alla som har blått hår (utan att bära peruk), men herregud, räcker det inte med en snabb titt? Jag är dessutom knappast ensam - det räcker med att ta en liten tripp till Plattan här i Stockholm för att få se hår i alla regnbågens färger. Promise! Nästan 100% garanti på det.
Vart jag än går väcks det uppståndelse. Många har frågat mig varför jag har den hårfärg jag har om jag nu inte vill ha uppståndelse (och folk har även frågat om det är just för uppmärksamheten jag har färgat det så).
Det helt ärliga svaret på varför jag har färgat håret blått, och haft det så i över tre år, är att jag älskar det. Och för att det är min färg. Ingenting annat. Och framför allt inte för att agera cirkusdjur/utställningsobjekt åt någon annan.
Jag är inte allmän egendom!