Tunnelbanevagnar
Kategori: 2
Scenario:
Det är en skön sommarkväll. Du har din favoritmusik i öronen, solen i ögonen. Du blundar, låter värmen smeka ditt ansikte. Tänker på saker som gör dig lycklig. Kanske är du kär. Kanske inte. Hur som helst, du mår bra. Smakar på stunden, njuter av smaken.
Ditt tåg mot stan/söderort/västerort/någon ort rullar in på spåret. Det sjunger i rälsen, gnisslar om bromsarna. Tunnelbanedörrarna öppnas med ett dunsande läte. Luft pyser ut, människor pyser ut. Du pyser in.
Till din stora glädje ser du att vagnen i princip är tom. Din stora glädje grundas av att du är svensk, och att svenskar generellt sett skyr närkontakt med främlingar. Helst skulle vi nog vilja omsluta oss själva i en bubbla då vi åker kollektivt, för att skydda oss själva från andras baciller/beröring. Kanske är det ett sorts Stockholmssyndrom. Kanske inte.
Du slår ner din välformade (eller deformerade) stjärt på ett säte. Sätet närmast fönstret, eftersom det är rogivande att se ut genom rutan och drömma sig bort. Du hasar ner på sätet, sträcker ut benen och rätar ut din kropp. Som en nyvaken katt. Hade du kunnat hade du kanske spunnit. Kanske. Kanske inte.
Tåget smyger mjukt igång. Du har blicken ut genom fönstret, är långt bort i tankarna. Plötsligt ser du en skugga närma sig i ögonvrån. Du bryr dig dock inte om att se efter vem/vad det är. Förrän denna skugga har slagit sig ner i samma sätessektion som dig, mitt emot dig. Trots att du i princip är den enda passageraren i vagnen och att det finns massor med lediga säten. Sätessektioner, till och med. Kanske tänker du att människan i fråga är knäpp/dum i huvudet. Kanske inte.
Du ger människan i fråga en frågande blick. En dömande blick. Varför sitter du här när du kan sitta var som helst annars? Varför var du tvungen att sätta dig så nära mig när vagnen nästan är tom?
Kanske har/får du ett svar på det. Kanske inte.
~
Kan någon svara på det?
Jag blir lite lätt rädd när det där händer.
Svensk som jag är. Och stockholmare.