Bittra Tjejen

Det här med närhet är en tveeggad fråga för mig. Min attityd och inställning till det skiftar helt beroende på vem det är som är med mig.

När det handlar om människor jag känner och tycker om har jag inget problem med närhet. Jag tycker det är mysigt och kramar ofta och gärna på mina vänner.

När det gäller flickvänner/kärlekar är jag väldigt fysisk och en sucker för närhet. Jag måste få vara nära och jag måste ha en tjej som också gillar det, annars känner jag mig olycklig. Det behöver inte vara så mycket... kanske bara hålla handen, eller hålla min hand i hennes hår när vi ser en film. Fast helst kramar och pussar. Smyger ofta upp bakom och fångar in min dam i famnen till exempel.

Men när det gäller främlingar/människor jag inte är så tjenis med är det helt annan femma. Jag har ett väldigt stort behov av distans och en stor personlig sfär. I mitt "rum" vill jag inte släppa in kreti och pleti. De ska hålla sig på avstånd - minst 1,5 meter ifrån, ungefär (vi gjorde ett test på detta på tjejjoursutbildningen, jag och min övningspartner var de som hade störst behov av distans).

Jag mår dåligt av trängsel. Får krupp på att vara i stan till exempel när det är mycket folk i omlopp. Eller när det är rusningstrafik och man tvingas stå med näsan i någons armhåla på tunnelbanan... fy!

Jag kliver hellre undan för någon som älgar på mot mig än kräver min plats. Just för att min personliga sfär och behov av distans är större än min önskan att hävda mig. Om någon försöker tränga sig före mig i kön släpper jag förbi personen i fråga till exempel.

Ibland när jag har folk för nära mig önskar jag att jag kunde fälla ut taggar, likt en igelkott, så jag kan få mer space.